Födelsedagsbarn, söndagsångest och icke-knipövningar

Veckan som gått har vi lagt nästan all energi på att fira födelsedagar. I måndags fyllde liten Ida 1 år och i tisdags fyllde det stora "barnet" Tobbe 33 år. Födelsedagsfirandet har därför pågått i flera dagar. Fröken fräken har firats av alla och envar och fått många fina presenter. Även om hon själv nog var rätt omedveten om den uppståndelse hon orsakat.
Av "grannarna" Ulf och Inger fick Ida sin första alldeles egna ponny! En uppstoppad sådan med hjul och medar på. Den både gnäggar och frustar om man nyper den i örat och trots att Ida fortfarande känner sig lite osäker i sadeln så älskar hon sin nya kompis.

Att det nu är ett helt år sedan Ida föddes känns helt jäkla overkligt! Var ju inte längesen hon kom ut! Var ju inte länge sen alls sen det var bajsblöjsbyte och amning som gällde på nätterna. Jag har ju nästan inte förstått att tösen nu äter samma mat som vi gör och sover i sitt eget rum. Hon har tänder, går upprätt och vet vart soporna bor. Hjälp me, vad tiden går fort!

Och det är dessutom dags för mig att börja jobba jobba igen. På måndag är det dags... Och just nu lider jag av söndagsångesten från helvetet. Det är slut på slödagarna nu. Inget mer promenerande soliga dagar med ljudbok i öronen, hunden glatt på släp och en sovande bebis i vagnen. Inget mer slumrande i soffan efter lunch med en tryggt sovande liten tös i famnen. Inget mer våldgästande hos familj, vänner och bekanta pratandes skit och drickandes kaffe. Inget mer.... liv...? Eller...?
Som tur är har i alla fall inskolningen av Ida hos dagmamma fungerat alldeles ypperligt och jag är inte det minsta orolig att lämna henne där. Hon kommer säkert att få skitroligt. Det är annat med mamman...

Ett till som tur är, är att ridbanan, tack vare den torra sommaren och hösten, fungerar jättebra att rida på nu. Förra hösten liknade den mer en anläggning för gyttjebrottning och att vistas på den var nästan förenat med drunkningsfara. Nu funkar även belysningen (tack Tobbe!) bra och det är himla positivt eftersom det kommer bli mycket ridning där i höst då mörkret fallit och barnen sover.
Provade den grundligt en kväll denna vecka och övade på att rida med bäckenet utan att knipa med låren. Barbacka, min vana trogen. Känner mig närmare hästen om jag skippar sadeln.
Jag och Saga övade på tempoväxlingar, galoppfattningar och avsaktningar. Allt gick hur himla bra som helst. Min häst lyssnade på mig och jag kände att vi samarbetade bra och fick till en riktigt bra form utan några som helst protester från pållan i fråga. Jag var riktigt nöjd när vi ridit klart.
Dagen efter hade jag träningsvärk. På insidan av låren... Hmmm....

I går var det tjejmys tillsammans med bästa brudarna och det är helt ofattbart vad mycket vi har att prata om jämt. En aldrig sinande källa att ösa ur tydligen. Att umgås med dem är som balsam för själen!

Okej, det är lördag, Sju timmar kvar till det är söndag. Trettioen timmar till det blir måndag och trettionio timmar innan jag börjar jobba igen.... Gulp!