En liten Ida har kommit till världen

I söndags var en dag då vi fick mycket uträttat. Morgonen började med att jag kände att jag hade värkar. Axels morföräldrar tillkallades och när det var ca fem minuter mellan värkarna for vi mot Gävle. Vi hade inte hunnit så himla långt innan värkarna helt stannade av. Beslutade oss i alla fall för att åka in till förlossningen för att kolla läget. Innan stannade vi dock till på Biltema. Godsaker till sambon.

Väl inne på förlossningen kunde konstateras att jag var väldigt lite öppen, för lite för att de skulle vilja sätta igång mig, och fick rådet att fara hem. Jahaja...

Åkte till Ikea på vägen hem och handlade en byrå, några blomkrukor och lite annat smått och gott. Hade ont lite emellanåt men det kändes inte som regelrätta värkar ändå. Var så besviken över att vår efterlängtade bebis tydligen inte skulle komma så jag var tvungen att gråta en skvätt inne på Ikeas restaurang. Så då har man gjort det också!

När vi närmade oss Bollnäs började jag dock få rejält ont och väl hemma hann jag ligga på soffan och plågas i ungefär en kvart innan vi, ca 16:00, vände åter till Gävle för andra gången denna dag. Och den här vändan gick det undan!! Jag låg i baksätet och vrålade alla eder jag kunde komma på och andades så fingrarna domnade bort på mig, medan Tobbe plågade Skodan allt han som gick. Mitt enda hopp för att över huvudtaget överleva, kändes det som, låg till den efterlängtade epiduralen som jag visste jag skulle få när jag kom fram.

Visst sörru! När barnmorskorna rullat in mig med rullstol till förlossningsrummet, hjälpt mig av med strumpor och skor och kontrollerat så visade det sig att jag redan var fullt öppen så någon ljuvlig och efterlängtad bedövning hann jag inte få. Förbaskade skit!

17:55 gjorde jag dock det som jag alltid tidigare varit så djupt imponerad på att andra kvinnor gjort. Födde barn utan bedövning. Då kom nämligen lillan till jorden. Liten Ida, vår dotter, Axels lilla bedårande syster. 3 318 g tung och 52 cm lång.