Himlen får vänta

I fredags visade Emma smärta i bakvagnen när hon gick uppför trappen till altanen. Oroliga matten såg genast för sig att höfterna var sopslut och att den vackra hundflickan skulle behöva bege sig till hundhimlen. Jag är ju lite av en pessimist som gärna tar ut obehagliga saker i förskott och oftast i onödan. Men i måndags var Emman till doktorn och han hittade inte något fel. Inge artros och höfterna såg fina ut. Lite sned i ryggen, vilket hon förmodligen varit hela livet. Med tanke på det och på hennes ålder var det inte otänkbart att hon helt enkelt var lite överansträngd. Antiinflammatoriskt och tre veckors lugn var ordinationen och att hon kanske inte ska härja så hemskt mycket i fortsättningen heller. Vi får väl ta det i hennes takt helt enkelt. Dessutom berömde veterinären hennes fina hull! Jag är glad och det var nästan så att jag blev tårögd av lättnad. Älskade, fina Emma.

På måndag efter jobbet var jag och tittade på en ponny! Ett oerhört näpet litet russ vid namn Peppe (eller han kallades så i alla fall). Endast 114 cm hög och rätt lagom storlek för små barn att rida på. Manövrera Tor kan ju lätt vara lite svårt när man är 4 år och benen inte ens når nedanför ryggen på hästen. Så min tanke är att så småningom skaffa en ponny åt barnen att lära sig rida på. Denna är dessutom inkörd och finns väldigt nära. Är oerhört sugen men känner också att jag skulle vilja spara ihop lite mer pengar först för att ha en buffert. Har funderat lite fram och tillbaka och tror att jag vet hur jag ska göra...

Hur går det för Garlic då? Jo förutom att getterna vid hans nya hem nästintill skrämde livet ur honom så går det bra. Olina, som har honom, rider honom ofta och det verkar som att han sköter sig bra. Ingen kan vara gladare över det än jag då Garlic verkligen förtjänar att få en chans hos någon som kan ta honom för den lille spjuver han är med alla hans små egenheter.

I helgen hade vi besök av familjen Andersson som spenderade natten i gästrummet. Axel och Julia lekte så himla fint och bra med varandra att det var en fröjd att se. Yngsta dottern Andersson fick däremot för sig att den där Ida, hon skulle minsann sättas på plats! Ida blev alldeles förskräck så när det var dags för Leia att ge henne avskedskramen sprang hon åt andra hållet. Tänkte inte alls kramas med den där!

Vi vuxna tillbringade lördagkvällen (och halva natten) med att äta gott och dricka gott. Och eftersom det vi drack inte enbart var kranvatten, om man säger så… Så var vi rätt trötta på söndan. Men det var det värt!

På söndag fyllde mormor år och vi åt mat på Kina (Ida älskar sötsur sås! Den slevade hon glatt i sig med nävarna) och därefter tårta och paket hemma hos födelsedagsbarnet.

Tänk vad helgerna går fort! Man hinner ju knappt blinka så är man tillbaka på jobbet igen. Nästa helg står teamfest med jobbet på agendan och även en heldag på Bollnästravet. Fullt ös medvetslös!