Kanske kanske...

Idag fick liten Ida för första gången i sitt unga liv prova på att sitta till häst. Flickan sken i kapp med solen och skrattade högt när hon borrade in sina små fingrar och tår i den lilla kvarvarande vinterpäls som Tor fortfarande har. Dottern älskade verkligen den lilla ridturen och det gläder mitt hästflickshjärta. Kanske, kanske hon väljer att ägna sin tid åt enkla hästkrafter på fyra ben, än åt motordrivna ditos, så kanske, kanske jag får en kompis i stallet, så som Tobbe har en kompis i garaget i Axel. Vore faktiskt inte så himla tokigt att få bli ponnymamma!

Här är en bild på Liten Ida på en Stor Tor:
I måndags gick Vårruset av stapeln. Jag var med tillsammans med laget Six Pack. Naturligtvis hade jag förberett mig väldigt bra genom att några månader springa långa rundor var och varannan dag. Jag anlände således till tävlingsplatsen, stark, smidig, muskulös och med en kondition som skulle gjort Gunde Svan, i sin glans dagar, avundsjuk. När startskottet gick skuttade jag därför likt en gasell iväg och var såklart först över mållinjen!

Närå... Skämt åsido så hade jag faktiskt hunnit med några få löprundor innan tävlingen och tränat upp konditionen en aning i alla fall. Så under de 5 kilometer som ska tillryggaläggas under loppet kände jag mig faktiskt stark och pigg. Gick dock en hel del ändå pga förkylning (och nä, det är ingen bortförklaring!). Nu siktar jag, och resten av laget, in oss på tjejmilen 2011. Då jäklar alltså! DÅ ska gasellen i mig komma fram!