Efter lite rannsakningar av mitt minne har jag kommit på att det där gröna som låg tillsammans med hårtorken i vedspisugnen, en gång har varit ett par illigt gröna kattmatsskålar. De är nu bara ett minne blott. Eller ja, i alla fall i sin forna form.
Skönt, nu slipper jag fundera på det där nåt mer.
När kommer våren?
Aldrig, känns det som...
lördag 27 februari 2010
tisdag 23 februari 2010
Avdelningen mindre smarta idéer
Ibland kan man komma på idéer som man på direkten vet är dåliga och som kan få obehagliga konsekvenser. Man vet det helt intuitivt men ändå väljer man att ignorera den där känslan och kör på enligt den första tanken.
Det var vad som hände för nån vecka sedan när rörmokaren kom hit och behövde kolla avloppet i köket. Skåpet under diskhon röjdes snabbt ur och i brist på förvaringsutrymmen hamnade några av prylarna i ugnen som hör till vedspisen. Redan då var det en olyckskorp som kraxade (dvs jag) om att de där grejerna kommer vi glömma där sen när det blir kallt igen och vi vill elda. Av nån underlig anledning blev mina invändningar ej hörsammade och jag (mitt nöt) gjorde inget handgripligt åt saken.
Häromdagen var det 29 grader kallt ute och 13 grader varmt inne. Brrrr, tänkte jag och eldade på rejält både i braskaminen och i vedspisen...
Idag öppnade vi ugnsluckan och hittade det som en gång varit en hårtork och en ask häftstift (observera att den gröna plattan INTE är ungsluckan, utan det som en gång varit handtag till hårtorken):
Hårtorken var, som jag kommer ihåg det i alla fall, svart, så vad det där gröna kommer ifrån har jag ingen aning om.
Det var vad som hände för nån vecka sedan när rörmokaren kom hit och behövde kolla avloppet i köket. Skåpet under diskhon röjdes snabbt ur och i brist på förvaringsutrymmen hamnade några av prylarna i ugnen som hör till vedspisen. Redan då var det en olyckskorp som kraxade (dvs jag) om att de där grejerna kommer vi glömma där sen när det blir kallt igen och vi vill elda. Av nån underlig anledning blev mina invändningar ej hörsammade och jag (mitt nöt) gjorde inget handgripligt åt saken.
Häromdagen var det 29 grader kallt ute och 13 grader varmt inne. Brrrr, tänkte jag och eldade på rejält både i braskaminen och i vedspisen...
Idag öppnade vi ugnsluckan och hittade det som en gång varit en hårtork och en ask häftstift (observera att den gröna plattan INTE är ungsluckan, utan det som en gång varit handtag till hårtorken):
Hårtorken var, som jag kommer ihåg det i alla fall, svart, så vad det där gröna kommer ifrån har jag ingen aning om.
onsdag 17 februari 2010
Valentins dag
I söndags sken solen från en klarblå himmel och det kändes som om våren kanske inte är så långt borta ändå.
Vi tog tillfället i akt och familjade oss hela dan. Som start på dagen byggde Tobbe och Axel en snökoja där vi alla kunde få plats. Axel planerade för att sova i kojan till natten med snötäcke och snökudde. Jag tror han glömde det när det väl blev kväll som tur var.
Efter snökojsbyggandet överraskade vi Axel med att åka och titta på rally. Axel, som är en bilfantast av stora mått, sken ikapp med solen och utstötte märkliga ljud av upphetsning när bilarna sladdade förbi.
Ida tog det hela med ro.
Nästa stopp gjordes på farfar Rolfs altan där det bjöds på grillad korv och kaffe i solskenet. Det droppade från taket och vi funderade ett tag över ifall snön på taket skulle rasa över oss eller inte. Det gjorde den inte.
Dagen avslutades med en god Alla Hjärtans Dag-middag: Tjälknöl på älgkött och hemgjord potatisgratäng. Jag hade dessutom gjort ett fynd på affären så jag och Tobbe kunde drömma oss tillbaka till Vietnam en smula. Drakfrukt. Väldigt vanlig frukt i Vietnam som även kallas för Pitahaya. Smakar inte så mycket men vi blev rätt nostalgiska ändå.
Vi tog tillfället i akt och familjade oss hela dan. Som start på dagen byggde Tobbe och Axel en snökoja där vi alla kunde få plats. Axel planerade för att sova i kojan till natten med snötäcke och snökudde. Jag tror han glömde det när det väl blev kväll som tur var.
Efter snökojsbyggandet överraskade vi Axel med att åka och titta på rally. Axel, som är en bilfantast av stora mått, sken ikapp med solen och utstötte märkliga ljud av upphetsning när bilarna sladdade förbi.
Ida tog det hela med ro.
Nästa stopp gjordes på farfar Rolfs altan där det bjöds på grillad korv och kaffe i solskenet. Det droppade från taket och vi funderade ett tag över ifall snön på taket skulle rasa över oss eller inte. Det gjorde den inte.Dagen avslutades med en god Alla Hjärtans Dag-middag: Tjälknöl på älgkött och hemgjord potatisgratäng. Jag hade dessutom gjort ett fynd på affären så jag och Tobbe kunde drömma oss tillbaka till Vietnam en smula. Drakfrukt. Väldigt vanlig frukt i Vietnam som även kallas för Pitahaya. Smakar inte så mycket men vi blev rätt nostalgiska ändå.
lördag 13 februari 2010
Gnällkärring!
Detta inlägg ska ägnas helt och hålet åt att gnälla. Inte för att jag just idag känner mig mer gnällig och pessimistisk än vanligt, utan för att jag de senaste dagarna gått och retat upp mig på lite olika saker.
För det första vill jag gnälla över lågenergilampor. Visst, det är skitbra att värna om miljön, och om alla insatta experter påstår att man som användare av lågenergilampor bidrar till en bättre miljö så hakar jag naturligtvis på. Lite miljö-mupp är jag trots allt. Men för den skull kan jag inte direkt påstå att jag gillar dessa lampor. Snarare tvärtom.
Den senaste tiden har det Åströmska/Stenbergska hushållet drabbats av glödlampsdöden. Ni vet det där fenomenet som uppstår när en glödlampa går sönder som sedan utlöser en kedjereaktion av glödlampor som pajar och till slut känns det som om man inte gör annat än byter glödlampor hela dagarna. Byter till lågenergilampor. Miljövänliga. Har lång livslängd. Säkert skiitbra. MEN... de lyser med ett kallt och sterilt sken vilket gör att man nästan hellre har lamporna släckta och famlar i mörker än vistas i dess kalla, genomträngande ljus. Och när man knäpper på dem tar det en evighet innan de lyser ordentligt, vilket inte är så himla praktiskt om man ska in i nån skrubb och rota lite snabbt. För att se nåt får man stå inne i skrubben en kvart och vänta innan lampskrället har nått full kapacitet. Och formen! Har lågenergilampstillverkarna missat att det finns lampskärmar som man sätter fast direkt på glödlampan? Vad händer om man sätter en sån lampskärm på en avlång glödlampa? (Vilket är den enda form jag lyckats hitta på lågenergilampor med liten sockel) Jo, lampskärmen sitter som kattskit och glider så småningom av. Snyggt...
Nä, fram för en utveckling av lågenergilampan!
Häromdagen var jag ute och promenerade med hunden i Bollnäs stads utkant. När jag går med hunden på liknande ställen har jag alltid med mig hundbajspåsar. Min hund är stor och kan klämma ur sig rejäla lass och jag anser att det är mitt ansvar som hundägare att plocka bort skiten så att andra ska slippa halka runt i eländet. Därför blir jag så oerhört förvånad och även bestört när jag ser att det efter cykelvägar och utanför infarter, till såväl bostadshus som dagis, ligger hundskitar överallt. Vilka förbaskade latmaskar är det som skaffar sig hund egentligen? De orkar masa sig runt kvarteret med sin lilla knähund (av storleken på högarna att döma) men att böja sig ner för att plocka upp en bajskorv eller två, DET orkar de minsann inte! Jag hoppas de är de själva som drabbas av hundlortar under skosulorna och ingen annan oskyldig stackare.
Vem fan var det som kom på det oerhört korkade, missklädsamma och opraktiska modet med att ha byxorna långt nere på arslet?? Åkte nyligen förbi en grabb som stod och väntade på bussen. Hade han inte haft kalsonger på sig under jeansen så hade man sett rövhålet. Det är säkert, jag lovar!
Jag lovar också, att de som idag bemödar sig med att ha hela röven framme, trots att de har byxor på sig, och därigenom framkallar vissa problem att ta sig fram utan att tappa nämnda brallor, om några år kommer att skämmas över att de en gång klädde sig så förbaskat fult. Lagomt åt dem!
Själv är jag snygg, klok, ansvarstagande och har en oklanderlig klädstil. Dessutom är det himla tur att jag bor i ett i-land så att jag har möjlighet att reta upp mig över alla ovan nämnda i-lands problem.
Så där ja.. Nu var det färdiggnällt för den här gången och jag ruskar av mig gammelkärringens surkeps och blir återigen en vidsynt ung kvinna igen. Hepp!
För det första vill jag gnälla över lågenergilampor. Visst, det är skitbra att värna om miljön, och om alla insatta experter påstår att man som användare av lågenergilampor bidrar till en bättre miljö så hakar jag naturligtvis på. Lite miljö-mupp är jag trots allt. Men för den skull kan jag inte direkt påstå att jag gillar dessa lampor. Snarare tvärtom.
Den senaste tiden har det Åströmska/Stenbergska hushållet drabbats av glödlampsdöden. Ni vet det där fenomenet som uppstår när en glödlampa går sönder som sedan utlöser en kedjereaktion av glödlampor som pajar och till slut känns det som om man inte gör annat än byter glödlampor hela dagarna. Byter till lågenergilampor. Miljövänliga. Har lång livslängd. Säkert skiitbra. MEN... de lyser med ett kallt och sterilt sken vilket gör att man nästan hellre har lamporna släckta och famlar i mörker än vistas i dess kalla, genomträngande ljus. Och när man knäpper på dem tar det en evighet innan de lyser ordentligt, vilket inte är så himla praktiskt om man ska in i nån skrubb och rota lite snabbt. För att se nåt får man stå inne i skrubben en kvart och vänta innan lampskrället har nått full kapacitet. Och formen! Har lågenergilampstillverkarna missat att det finns lampskärmar som man sätter fast direkt på glödlampan? Vad händer om man sätter en sån lampskärm på en avlång glödlampa? (Vilket är den enda form jag lyckats hitta på lågenergilampor med liten sockel) Jo, lampskärmen sitter som kattskit och glider så småningom av. Snyggt...
Nä, fram för en utveckling av lågenergilampan!
Häromdagen var jag ute och promenerade med hunden i Bollnäs stads utkant. När jag går med hunden på liknande ställen har jag alltid med mig hundbajspåsar. Min hund är stor och kan klämma ur sig rejäla lass och jag anser att det är mitt ansvar som hundägare att plocka bort skiten så att andra ska slippa halka runt i eländet. Därför blir jag så oerhört förvånad och även bestört när jag ser att det efter cykelvägar och utanför infarter, till såväl bostadshus som dagis, ligger hundskitar överallt. Vilka förbaskade latmaskar är det som skaffar sig hund egentligen? De orkar masa sig runt kvarteret med sin lilla knähund (av storleken på högarna att döma) men att böja sig ner för att plocka upp en bajskorv eller två, DET orkar de minsann inte! Jag hoppas de är de själva som drabbas av hundlortar under skosulorna och ingen annan oskyldig stackare.
Vem fan var det som kom på det oerhört korkade, missklädsamma och opraktiska modet med att ha byxorna långt nere på arslet?? Åkte nyligen förbi en grabb som stod och väntade på bussen. Hade han inte haft kalsonger på sig under jeansen så hade man sett rövhålet. Det är säkert, jag lovar!
Jag lovar också, att de som idag bemödar sig med att ha hela röven framme, trots att de har byxor på sig, och därigenom framkallar vissa problem att ta sig fram utan att tappa nämnda brallor, om några år kommer att skämmas över att de en gång klädde sig så förbaskat fult. Lagomt åt dem!
Själv är jag snygg, klok, ansvarstagande och har en oklanderlig klädstil. Dessutom är det himla tur att jag bor i ett i-land så att jag har möjlighet att reta upp mig över alla ovan nämnda i-lands problem.
Så där ja.. Nu var det färdiggnällt för den här gången och jag ruskar av mig gammelkärringens surkeps och blir återigen en vidsynt ung kvinna igen. Hepp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)