Att vara förälder är fanimej ingen enkel syssla. Det är nog det svåraste åtagande man nånsin kan göra. För trots att man älskar sina barn så att det värker i hela kroppen så räcker det tyvärr inte alltid med bara det. Den senaste tiden har jag nämligen önskat att jag hade begåvats med ett betydligt större tålamod än vad jag i nuläget har. Och då är det inte bebisen i familjen som frestar på tålamodet hos en stackars tvåbarnsmamma. Nä det är treåringen, vars hela väsen genomsyras av trots, som ställer till så att håret grånar.
Det är NEJ och VILL INTE och JO och JAG VILL för hela slanten, beroende på vilken fras som för tillfället bäst går stick i stäv med mina önskemål. Och ju tröttare jag blir på trotset desto intensivare blir trotset. Tillslut känner man sig som en ilsken, eldsprutande drake som bara förbjuder, förmanar, gnatar och hotar hela tiden. Tomten är populär att ta till i dessa tider...
I helgen lånade vi bort det lilla trotsmonstret till dess morföräldrar. Och trots att det ger mig dåligt samvete måste jag erkänna att det var SKÖNT att slippa honom några dagar. Vi kunde pusta ut och känna oss som normalt folk en stund och fick nya krafter att hantera små treåriga trotsmonster.
Tydligen gjorde det både oss och Axel gott att vara ifrån varandra litegrann för när han kom tillbaka var han snäll och kärleksfull och delade glad i hågen ut pussar och kramar i mängder till sina nöjda föräldrar. Då är allt som bortglömt, och man kommer återigen ihåg att barnen är det absolut bästa man har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar