Hemkomst, Cu Chi-tunnlar och lite annat

Hemkomna från vår underbara resa börjar vi återigen komma in i den vanliga trallen. Även om julen står för dörren så känns allt så vardagligt här hemma att man lite smått börjar undra över det man faktiskt varit med om. Kan det verkligen vara möjligt att vi, för bara några dagar sen, låg på stranden och solade? Vi kanske har inbillat oss alltihop... Som tur är har vi bildbevis, och så snart vi laddat batterierna till kameran kommer vi att lägga upp lite fler bilder (vi ska bara hitta batterierna först...)



Vår resa har som sagt varit underbar. Allt vi föresatt oss att göra i Vietnam har vi också gjort. Men hur underbart det ändå har varit därborta så var det absolut underbaraste av allt att komma hem till vår älskade lille Axel! Den stackaren hade längtat väldigt mycket efter oss och när vi kom innanför dörren hemma blev han så glad att han grät! Lillgubben!



Den natten sov jag inträngd mellan Axel och Glenn, som också blev väldigt glad över att vi till slut kommit hem. Mmmysigt! Tobbe fortsatte dock direkt efter hemkomst vidare till Strömsund för träningsläger och tävlingar (var därför Glenn vågade trotsa husbonns lagar och smyga sig ned under täcket med matte).



Väl hemkommen slungades vi dock direkt in i den bistra verkligheten igen då pannan gett upp. Hade ingen värme i huset och inget varmvatten. (Det senare visade sig bero på att jag, i min iver att försöka rätta till det där med värmen, fingrat på fel sorts kranar på pannan... Men det behöver vi ju inte prata så högt om.) Som tur är har vi ju möjlighet att elda både i braskamin och vedspis vilket räddade min och Axels tillvaro under helgen.



På fredagmorgon när jag slog upp ögonen slogs jag också av den obehagliga insikten att jag skulle behöva göra frukost själv. Och laga lunch. Och middag. DET hade jag verkligen kunnat vara utan.



Sista dagen i Ho Chi Minh/Saigon passade vi på att besöka det ställe som legat näst högst upp på "att-göra-listan" efter Mekongdeltat: de berömda Cu Chi-tunnlarna där innevånarna i byn Cu Chi levde sitt liv under kriget. Mycket intressant. Och helt ofattbart att dessa människor verkligen bodde där under så lång tid. Vi fick möjlighet att prova på hur det kändes där nere och det var trångt, kvalmigt och mycket mycket varmt. Efter 20 meter under jord valde jag att gå upp igen. Tobbe däremot fortsatte ytterligare ca hundra meter. På slutet hade det varit så trångt att han var tvungen att verkligen krypa på knäna.



Matplatser hade detta uppfinningsrika folk också byggt under jord, konstruerade så att röken från spisarna mynnade ut i skogen en bra bit ifrån det ställe där de vistades. Till och med underjordiska brunnar fanns. Det de åt var mestadels kokt tapioka, vilket vi fick provsmaka. Påminner om potatis i konsistensen, en aning fastare bara, och rätt gott. Vår guide, som själv varit med under kriget smakade inget. Han hade tvingats äta alldeles för mycket tapioka under sitt liv tyckte han. För övrigt en väldigt härlig individ som verkligen var glad och tacksam över att vara i livet. "Det enda du behöver göra är att le" tyckte han.



Uppfinningsikedomen hos människorna i Cu Chi visade sig även bland de fällor de gillrat för de amerikanska soldaterna, den ena värre än den andra. Alla konstruerade för att skada hellre än för att döda. En skadad soldat behöver hjälp varför en sådan satte fler soldater ur spel än om han dött.



På vägen till Cu Chi-tunnlarna besökte vi ett Cao Dai tempel. Det var stort, färgglatt och vackert. Men eldragningarna i detta tempel, liksom i övriga landet, skulle ge en svensk elektriker mardrömmar. Vi lyckades pricka in middagsmässan vid tolv när vi kom och det var intressant att se de gubbar och gummar som såg ut att vara ungeför 300 år gamla utföra sina böne-ritualer.



Väl hemkomna från denna dagstur var det dags för oss att kasta oss ut i vimlet i HCMC för att handla julklappar. Vi lyckades faktiskt rätt bra och avslutade det hela med en skrovmåltid på Kentucky Fried Chicken. Hur gott som helst efter ris och nudlar i två veckor.



På vägen hem stannade vi också till vid en lokal "bar". Dvs ett hål i väggen där små bord och stolar std uppställda ute på trottoaren. Där kunde vi avnjuta den lokala färskölen Bia Hoi. En liter för fem kronor. Rätt god, lite blaskig, men helt okej att släcka törsten med. Ölen levereras direkt från fabrik med tankbil till dessa små syltor och tydligen brukar både smak och styrka på denna öl variera lite från dag till dag. Hur som helst, i och med detta hade vi gjort allt vi önskat, från att besöka Mekongfloden till att dricka Bia Hoi.



God Jul till er alla från oss!!!