Hur många?

Ja, går in i vecka 14 idag och magen växer i en rasande fart.

Och trots att jag vet att det är normal när man fått barn förut så kan jag inte låta bli att oroa mig för att det döljer sig fler knoddar än en där inne. Känns som om det räcker alldeles utmärkt med en bebis åt gången liksom.

Men jag får väl hoppas att det bara är mina förslappade magmuskler som tillåter magen att expandera i denna takt, det är ju inte som om jag haft magrutemage innan liksom...

Var ute på en ridtur i helgen också. Härliga tider! Tog med mig Emma på turen och faktiskt skötte hon sig riktigt bra. Vanligtvis, när hon inte fått följa med på länge, brukar hon studsa som värsta terriern och försöka slicka hästen på mulen, till hästen stora förtret, men den här gången lyssnade hon fint på matte och höll sig relativt lugn. På slutet var det till och med hon som var den förståndiga av mina två fyrbenta töser. Sagan däremot var ilsk och hade ingen förståelse för att hon måste vänta när Emma blev nödig.

Det välsignade tillståndet??

Som det flesta av er redan vet så väntar vi tillökning i familjen. Denna gång gäller det varken hönor, kaniner eller hundar utan en alldeles riktig människobäbis. I början av oktober är det beräknat att vår nye familjemedlem ska se dagens ljus för första gången. Vi längtar!

Jag är alltså i vecka 12 just nu. För tillfället mår jag skapligt men graviditetsillamåendet har under de senaste veckorna hållit mig och min mage i ett järngrepp. Vissa dagar har jag inte kunnat röra mig för då har magen vänts ut och in direkt och all föda man lyckats få ner har kommit upp igen. Den som kallar det här för ett välsignat tillstånd måste ha varit man som aldrig upplevt det hela själv. Inte nog med att man mår illa och spyr titt som tätt. Känslig är man också. Tårarna kan komma när som helst. Till och med när man inte är direkt ledsen. Tobbe tittar på mig, skakar på huvudet och skrattar. Och tröttheten sen! Somnar på soffan varje kväll och egentligen borde jag gå och lägga mig klockan 21 för att orka upp på mornarna. Man känner sig som en spyende, gråtmild jäkla tråkmåns!

Men eftersom jag är i vecka 12 nu så borde det värsta snart ha gått över så man får njuta och glädjas lite i stället.

Våren står dessutom i startgroparna och i söndags var jag ute på en liten ridtur i den härliga vårsolen. Det var flera veckor sedan jag red sist och det visade sig i kraftig träningsvärk dagen efter och rejält ont i rumpan. Är ju skandal att jag som kallar mig ridtjej får ont i arslet av 45 minuter i skritt!! Jag borde skämmas!

Härligt var det i alla fall och min underbara, vackra Saga-häst måste vara den härligaste hästen på jorden. Man kan verkligen inte tänka sig att hon är 19 år när hon trippar som en medeltida stridshingst med vilja och framåtbjudning som är en ren och skär lycka att uppleva!

Älskade häst!