Stenbergsanna

Rena rama semestern och kaninverkstan startad

2012-02-07T17:03:00.001+01:00

I går eftermiddagen gick jag ut till hästarna, gav de lusern ute i hagen, fyllde på vatten, klappade om dem och önskade god natt. Därefter gick jag in, la mig på soffan, drog filten över mig och slappnade av. På riktigt slappnade av. För jag behövde nämligen inte ligga där och samla energi till att orka gå ut till hästarna för att ta in dem över natten. Efter det härliga slappandet kunde jag med gott samvete gå och lägga mig tidigt utan att behöva må dåligt över att hästarna varit tvungna att gå in för tidigt eller över att maken var tvungen att offra sig för insläpp.

I morse vaknade jag utvilad och lite tidigare än vanligt vilket gjorde att jag kunde gå ut en liten sväng med Emma. Kollade vatten åt hästar och kaniner men behövde inte stressa. Det är så oerhört skönt! Nu äntligen har livet återgått till det normala och jag känner återigen att det faktiskt GÅR att kombinera barn, hästar, arbete och annat i livet utan att behöva slita sig totalt uttröttad. Lycka!

Kaninerna släppte jag ihop igår och hoppas på att de ska göra lite kaninbebisar. Dock ser framtiden för Kallekanin mörk ut. Upptäckte för några dagar sedan att han var blöt på kinden men jag reagerade inte nämnvärt på det då jag bara trodde att han slaskat vatten på sig. Han har nämligen en förmåga att hantera sin vattenskål lite ovarsamt. Men det blöta torkade liksom inte bort. Har därför känt och klämt på honom och det verkar som om han har något böldaktigt under hakan. Googlade lite på kaninbölder och har förstått att prognoserna inte är speciellt goda. Förmodligen kommer bölden från bakterier i tand och käkben vilket tydligen är mycket svårt att få bort. Ger honom därför några dagar till i livet innan han får somna in, som tur är verkar han inte påverkad alls av det hela utan är helt som vanligt, äter och dricker precis som förr. Anledningen till mitt beslut att inte ens försöka få honom frisk är en känsla jag haft om honom ända sen jag fick hem honom. Han har verkat ofräsch på nåt sätt… Har alltid sett lite märklig ut i ögonen, haft återkommande problem med mjällkvalster och har som små knörtar i huden som jag inte vet vad det är. Tror han är ett måndagsexemplar helt enkelt.
En kull efter honom sen skaffar jag en ny hanne åt Roxy. Gärna en till Rex men en kanin av köttras skulle också vara intressant.

Nu läll!

2012-02-06T19:15:00.003+01:00

Är den tamejfan klar!

Ligghallen alltså. Eller klar och klar.. Den är i alla fall i brukbart skick även om det är lite småpyssel kvar. Så inatt får hästarna sova ute. Tor slipper svettas i ett varmt stall och jag får sova lite längre på morgonen. SKÖNT!

Igår satte vi alltså upp vindvävsväggarna. De har bara häftats fast med häftklammer för tillfället och lister ska sen upp för att fästa vindväven ytterligare. Det var därför inte utan att jag oroade mig en smula när vaknade till av blåsten inatt. Såg för min inre syn hur den nyuppsatta vindväven skulle blåsa loss. Men det gjorde den INTE.

Mycket nöjd över nämnda vindväv. Gick in i ligghallen igår kväll och trots att det blåste rätt friskt utanför så var det förvånansvärt vindstilla inuti. En liten mild fläkt, som en smekning mot min kind, bara. Dessutom ser man ut utan problem så nu kan hästarna stå därinne och ändå ha full koll på omgivningarna.

Så här blev det:

Efter att ha skottat undan så mycket snö och is som gick så fyllde vi med ett rejält lager med kutterspån så de ska kunna ligga mjukt och torrt.

Underbart!

Locket på!

2012-02-04T16:41:00.001+01:00

Idag kom plåttaket på!

Självbärande, icke läckande tak. Det är nästan som en saga.

Väggarna nedtill blev också klara idag. Bara vindväven som fattas.

Och grus. Men det kommer vi inte att lägga dit förrän snön försvunnit.

Bilderna knäppte jag i morse när endast en av alla plåtarna var på plats.

Mellanrummen under skivorna har nu fyllts igen med överblivna rejäla stolp och lite skivor. Blir kanon det här!

Snart vår? ...snälla...

2012-02-01T21:22:00.000+01:00

Motivationen har den senaste tiden inte legat på topp direkt varför Sagan stått i en hel vecka. Idag tog jag mig dock i kragen och pallrade mig ut på en litet lugnt pass på ridbanan. Eftersom hon stått så pass länge gjorde jag inte mycket mer än kände igenom henne lite grundläggande. Att hon svarade på hjälperna och så där.

Hoppas att jag kan ta mig ut på lite mer seriös ridning till helgen. Beror väl på tid, lust och ork.

Det börjar som tur är bli ljusare på eftermiddagarna nu så jag hoppas på att energin kommer tillbaka bara ljuset gör det också!

Tratten och finkel

2012-01-31T20:01:00.001+01:00

Ja, Emma med tratten är tillbaka igen.

Några timmar hos veterinären och sju stygn senare kom Emma hem. Lite trött och lite ynklig. Den förhatliga tratten åkte givetvis på direkt.

Veterinär trodde att Emma hade fått in en pinne genom tassen. Förmodligen har hon hoppat över en som stack upp och gick in i tassen och sen drog sönder huden på ovansidan och även stack in en liten bit i en tå. Inga allvarligare skador dock och det vi trodde var benet var i själva verket en sena. Som tur var klarade sig dessa bra och det är vi glada för. Vi vill inte ha några fler sladdertår!

I vanlig ordning fick vi mycket beröm för att Emma var i så otroligt fint skick. Än mer beröm fick vi när vetten fick höra hur pass gammal hon var. Känns ju lite skoj mitt i allt elände.

I natt har Emma varit ynklig. Ylat och gnällt mest hela natten. Nu har hon dock vant sig vid det hela och haltar inte ens.

Lappad och lagad

Det går bra att äta med tratten på också

Olycksfågel

2012-01-30T20:35:00.002+01:00

Jaha... Eländet tycks aldrig vilja ta slut...

Just som Emma har fått börja motionera mer som vanlig igen var olyckan givetvis framme ännu en gång. Under en promenad med Tobbe i mörkret så har hon sprungit och skurit upp tassen på nåt. En lång reva på ovansidan där benet i ena tån glipade fram.

Tobbe och Emma är hos veterinären just nu, jag hoppas det går bra.

Tappar man sugen eller tappar man sugen....

Att rida barbacka

2012-01-23T19:45:00.003+01:00

I fredags var jag till ridskolan och på nåt så intressant som en clinic i Working Equitation. WE, som det förkortas, är som en blandning mellan dressyr, western och bruksridning. Moment ska genomföras i form av olika hinder. Det kan vara att rida slalom i begärd gångart, öppna och stänga en grind, backa i L osv. Allt i bra form då poängavdrag sker ifall nåt inte ser bra ut.

Kräver oerhört lydiga och följsamma hästar. Något som jag verkligen tyckte om i detta är att det är saker man enkelt kan öva på hemma. Vet inte hur många gånger jag provat att öppna och stänga in till ridbanan från hästryggen. Oftast går det helt åt helvete så klart, men nån enstaka gång har jag lyckats. Skulle nån bedömt momentet är jag dock säker på att jag skulle fått minuspoäng på allt. Ingen fröjd för ögat där inte!

På väg hem efter clinicen pratade jag och Lena om det här med att rida barbacka och att de på ridskolan verkar vara oerhört rädda för det. Vi kunde inte riktigt förstå varför, för är det nåt som tränar upp balansen och känslan så är det väl att rida utan sadel. Visserligen kan man lättare drulla av men då får man väl anpassa farten och övningarna tills man tränat upp sin balans.

Anpassat farten har aldrig jag och Lena gjort däremot… Under perioder har vi enbart ridit utan sadel. Timvis. Det enda negativa med det är att man blir så full av hästsvett i baken. Vi har aldrig dragit oss för att galoppera trots avsaknaden av sadel och ej heller valt vägar utefter detta. Någon gång har vi givetvis halkat av också men det har oftast skett helt odramatiskt och vanligtvis efter ett ögonblicks miss i koncentrationen.

Kommer aldrig att glömma den gången jag och Lena var ute tillsammans, hon på Tor och jag på Garlic. Barbacka, vår vana trogen. Tror vi travade lite långsamt på en grusväg när Garlic helt plötsligt upptäckte den hästätande vägpinne som han just passerade. Hästkraken gjorde ett jämfotahopp rakt upp i luften och tog sedan ett stort kliv åt sidan. Ungefär samtidigt som Garlic klev åt sidan var jag på nedgång efter jämfotahoppet. Så när jag skulle landa var hästfan inte på plats och jag dråsade i backen. Lena som glatt pladdrat på hela tiden blev jätteförvånad när hon vände sig mot mig och såg att jag helt plötsligt stod bredvid hästen istället för att sitta på.

Eller som den gång vi galopperade i lugn takt bredvid varandra på vintrig skogsväg. Efter ett tag började Tor öka. Garlic var inte sen att följa exemplet, och innan vi visste ordet av så dundrade hästarna fram i fullt sken. När Garlic kände att Tor började dra ifrån började han slå bakut! Jippie! Fullt ös på en sparkande häst…! Det var då jag insåg att nu var nog min sista stund kommen, och samtidigt bubblade skrattet fram. Det där hysteriska som man inte kan hindra och som gör att man blir alldeles kraftlös i hela kroppen. Så satt vi alltså där, sida vid sida, vilt skrattande på två skenande hästar. Våra försök att få hästarna att sakta ner utmynnade sig i lite pipande ljud mellan skrattfrustningarna och vid varje tygeltag hamnade vi på hästarnas mankar.

Det här var en solig vårvinterdag och några soldyrkare hade tagit med sig sina sparkar och parkerat dessa i en glänta på vägen för att njuta av vårsolen. Just när det satt där på sparkarna i solen och skulle dela på det medhavda fikat kom vi framdundrande och skratt-pipande runt kröken. Ögonen blev stora som tefat på dem och de började i vild panik plocka undan fikat igen. De steppade runt sparkarna och jag riktigt såg hur de i sina vettskrämda hjärnor började planera flyktvägen över snöplogkanten och ner i diket.

Ungefär vid den tidpunkten fick våra hästar också syn på sparkfolket, och tvärnitade. Som tur var med nackarna högt varvid jag och Lena dunsade in i våra hästars halsar innan vi landade tillbaka på ryggen igen. Efter några sekunders blickstilla förundran skrittade hästarna framåt. Sparkfolket glodde med skräckslagna ögon och vidöppna munnar på oss när vi skrittade förbi. ”Hej!” sa vi. Utom synhåll började vi givetvis asgarva igen.

Jadu, sådana där vilda ritter brukar jag hålla mig ifrån nu för tiden. Tycker att både jag och häst är för gamla för töcke tokerier. Men, jag kan ändå lite sakna den där känslan. Känslan när man bara ger efter, släpper på tyglarna och ger hästen full förtroende. Vinden piskar i ansiktet, ögonen tåras och glädje, blandat med lite skräck, som bubblar i bröstet. Barbacka på en häst som galopperar allt som går är en ganska märklig känsla. Rytmen är liksom borta och rörelsen i hästen blir istället som en vibration och man sitter inte längre på hästen utan en par centimeter ovanför. Och har man inte då tungan rätt i mun kan man lätt vibrera iväg och halka på sniskan.

I lördags red jag barbacka, dock i lugnt tempo. Det blev en längre runda och tanten var så himla fin hela tiden. Fin kontakt i tyglarna, avslappnad i formen och som vanligt lyhörd och känslig för hjälperna. Gjorde några riktigt fina galoppfattningar åt båda hållen, inget hets och ingen stress. Bästa, finaste Sagan!

Idag blev det också en barbackatur, uppför vår klätterbacke. Dessvärre låg den en hel drös med vindfällen över stigen så det blev väldigt kringelkrokigt och damen fick lyfta rejält på tassarna emellanåt. Blev en bra vända i alla fall.

En vecka

2012-01-22T19:37:00.002+01:00

En vecka med Balsammetoden.

Tydligen ska hår med självfall bli mer lockigt med denna metod. Än så länge tycker jag inte att jag märker någon skillnad. Däremot har håret blivit mjukt, väldigt mjukt. Nästan lite FÖR mjukt. Det är liksom fjunigt och fluffigt. Vill ju ha lite mer stadga i kalufsen.

Dock tror jag att fluffigheten kan bero på att håret fortfarande är lite torrt och skadat efter alla år av uttorkande produkter.

Jag ger det några veckor till så håret får en möjlighet att återhämta sig så får vi se hur peruken ser ut då.

Stolparna på plats

2012-01-18T20:38:00.005+01:00

Nu går det verkligen undan!

Idag har de sex stolparna grävts ned. Tack vare hjälpen från goda grannar och kära vänner.

Då jag satt på jobbet fick jag via mms löpande rapporter om hur arbetet fortskred.

Material till övrigt snickeri är inhandlat och det självbärande plåttaket är beställt.

Stolparna kanske ser lite långa ut, men lugn, de ska kapas till mer normal längd vad det lider.

Jerringpriset och dess efterdyningar

2012-01-17T20:18:00.002+01:00

Jerringpriset gick till Rolf-Göran Bengtsson! Är mycket nöjd över detta då jag anser att han gjort en oerhörd bedrift då han numera ligger etta på världsrankingen.
Helt underbart och inte en endaste dag för tidigt att priset äntligen går till någon inom en ridsportgren! För hur det än är så har ridsporten alltid kommit i skymundan för andra sporter. Bandy skrivs det kilometervis om i vår lokala tidning och när det kommer till fotboll, ishockey, friidrott, skidåkning och en herrans massa andra sporter så visas det timvis och åter timvis av detta på TV.

När det handlar om ridsport så får vi hästfantaster nöja oss med en timmes sammandrag. Om vi har tur. Annars så visas det nån snutt mitt i natten.

Jag hoppas därför att Roffes utmärkelse nu gör att mer fokus läggs på ridsporten i våra mediala kanaler, det är vi tamejfasen värda!

Men, jag ägnade mig en liten stund åt att läsa på kvällsblaskornas internetversion vad som står angående detta. Skulle jag väl aldrig gjort. Jag blev båda arg, irriterar och fruktansvärt ledsen. Ska det vara så himla svårt att glädjas med någon som helhjärtat ägnar sig åt sin sport och faktiskt sätter vårt lilla land på världskartan tack vare sina oerhörda insatser, och som hedras med ett pris för det? Ska det vara så himla svårt att faktiskt förstå att ridsporten är en väldigt stor sport i vårt land med många utövare? Och kommentarer som att vi hästfolk på nåt sätt skulle allierat oss i röstningen och på sätt fuskat. Hur då fuskat? Att hästfolk röstar på en man inom den sport man är intresserad av är väl inte så konstigt? Och vad jag vet så är väl även hästfolk folk och då borde väl våra röster vara lika mycket värda som andras? Eller har jag missat nåt här?
För det kan väl ALDRIG vara så att anledningen till ”hatet” är att priset nu gått till en uttalad TJEJSPORT??? Jag hoppas verkligen inte att det är det som är anledningen, men när jag läser vissa uttalanden tror jag tametusan att det trots allt ändå är där skon klämmer. Men varför? Känner sig gammgubbarna hotade på nåt sätt? Hotade för att "småtjejernas" sport kanske i och med detta ska få synas mer i Tv än vad den gjort förut och för att gammgubbarna faktiskt inte fattar ett jota om sporten.
Gammgubbar säger jag för det är inte sällan det är just gammgubbar som utser sig själva till experter och sitter hemma i TV-sofforna och ondgör sig över att inte nån skidåkare eller nån annan, som håller på med ”riktig” sport, fick priset i stället. Dessa tyckare brukar sällan åka skidor eller spela fotboll själva men experter är de likväl. Suttit på nån häst har de heller aldrig gjort men drar sig för den skull inte för att häckla sporten ändå.

”Det är bara tjejer och bögar som håller på med ridning!” är faktiskt nåt jag har hört otaliga gånger. Jovisst, att hantera en levande varelse med egen vilja som dessutom väger flera hundra kilo måste ju bara vara nåt för mesar… Att sparka på en liten boll är bara för riktiga karlakarlar… Eller...hur var det nu…?

”Det är ju hästen som gör allt jobb!” är också nåt sorts argument till varför Roffe inte ska ha priset. Jag kan bara konstatera att de som anser detta aldrig nånsin har ridit ordentligt. Har aldrig hoppat en bana inte ens på låga höjder och skulle garanterat hamna i gruset om hindren låg på den höjden som Roffe hoppar. Hoppa är fan JOBBIGT! För att inte tala om vilken satans teknik som krävs för att nå några höjder. Efter en runda på hoppbanan flåsar jag värre än hästen och efter ett rejält dressyrpass är träningsvärken ett faktum. Dessutom ska man lyckas drilla fram en häst som ska lära sig teknik också. Nån sorts ansträngning kräver det alltså. Mer än att sitta i TV-soffan och vara fotbollssupporter i alla fall…

GRATTIS ROLF-GÖRAN!!

Det rör på sig

2012-01-17T06:51:00.002+01:00

Igår kom snickar'n hit och kollade på ligghallsritningen och så snart som det bara är möjligt ska vi sätta igång.

Ligghallen blir 3,5 x 9 meter vilket är klart godkänt för tre fullstora hästar. Lägsta takmått ligger på 3 meter.
Vi ska börja med att lägga markduk över singlet som ligger där nu och som är så fruktansvärt svårt att mocka i. På markduken stenmjöl. Därefter ska 6 rejäla stolpar grävas ned i marken (nu ska det väl faen om det inte skulle stå emot lite blåst).

Ena långsidan blir till och börja med helt öppen, men till våren planerar vi att bygga en liten vägg på mitten av den så att det blir två ingångar.

Nedtill blir det rejäla skivor och upptill vindväv/vindnät. Vindväven silar luft vilket jag hoppas ska göra att det inte blir någon kondens i plåttaket. Samtidigt stoppar vindväven vind och släpper igenom massor med ljus så att ligghallen inte ska bli så dunkel och trist.

Blir nog bra det här bara det blir färdigt!

Avsaknaden av ligghall...

2012-01-13T19:55:00.005+01:00

…tär verkligen på mig. Vet inte hur många gånger jag, inför nära och kära, lovordat mitt egna beslut att låta hästarna gå på lösdrift och samtidigt förklarat att utan lösdriften skulle jag aldrig orkat ha hästar nu under småbarnstiden.

Men nu står jag alltså här. Bunden till utsläpp, insläpp och mockning. Vareviga dag. Inget mer somna på soffan på kvällskvisten för att vakna till nog mycket för att kravla mig i säng och fortsätta sova där. Nänä, nu ska hästarna plockas in först!

Inser att jag nog är bortskämd, det finns ju tusentals människor som har sina hästar installade jämt och som inte klagar. Hur fan orkar de?? Men de kanske inte har småbarn och en massa andra djur som också ska skötas.
Tröttsamt är det dock. Jag kan liksom aldrig pusta ut och slappna av. Det här med mockningen sitter som ett kliande, svidande myggbett i min skalle. Inte förrän jag mockat och donat klart i stallet slutar myggbettet att klia och jag kan ta det lugnt en liten stund. Sen börjar kliandet igen när det närmar sig kväll och intag av hästar. Sen börjar det klia så snart jag slår upp ögonlocken på morgonen för då ska minsann hästarna UT! Och det gärna så tidigt som det bara är möjligt, annars vet jag att de står där och skrapar och trampar och längtar ut i hagen. Och skiter…

Tittade på några färdiga lösningar av ligghallar i form av moduler. Men tjena, jag är väl för fasen inte GJORD av pengar!!

Jädra gnällspik!

Men allt är inte elände och misär ändå!

Roar mig för tillfället med lite små förändringar i mitt liv och det råkade bli håret som blev mål för mina arbetsinsatser. Läste nämligen för väldigt många år sedan om balsammetoden som skulle vara så välgörande för håret. Den går ut på att man skippar alla produkter som innehåller ämnen som är skadliga för håret, däribland schampo. Istället för schampo använder man istället balsam till tvätt och väljer då givetvis ett balsam som inte innehåller nåt av alla de skadliga ämnena. Efter balsamtvätten använder man ett annat balsam för att vårda håret också, gärna ett fetare balsam än det som används till tvätt.
Tänkte då, när det nu var jag läste om det hela, att det skulle jag definitivt prova nån gång! Sen glömdes det bort tills min frissa nämnde något om det sist jag var där. Det sådde ett litet frö…

Igår inhandlade jag därför de balsam jag behöver och även ett schampo som är godkänt som ett allra sista schampo. Så nu har jag tvättat mitt hår med schampo en sista gång och vid nästa hårtvätt är det balsam som gäller. Spännande!

Så här såg svallet ut efter den allra sista schamponeringen:

En lugn helg

2012-01-10T17:11:00.001+01:00

Helgen har varit lugn. Jag och Ida har varit själva mest hela tiden då Axel följde med sin morfar till stugan och Tobbe har ägnat sig åt att träna isracing.

Vi har tagit det lugn, mycket lugnt. Myst med varandra, läst, glott på TV, åkt lite spark och kramats MASSOR. Hon gillar att pussas och kramas den där lilla gobiten. En sväng tvingade hon mig att spela TV-spel så hon kunde titta. Varje gång min lille Mariogubbe dog så kom hon och tröstade mig med en kram eller med att klappa mig lite på kinden eller på huvudet. Omtänksam liten tjej det där.

I lördags kom farmor och var barnvakt en sväng så jag passade på att mocka och dona i stallet och att städa ordentligt åt hönsen. De har börjat värpa lite igen efter vinteruppehållet och det är helt sjukt var förtjust man känner sig när det ligger nya ägg i redena. Jag vänjer mig liksom aldrig.

På lördagkväll kom nästan hela tjejgänget på besök. Med sig hade de en säck godis och sen satt vi flera timmar och pratade strunt och smaskade karra. Underbart!

Jag har till och med hunnit med att rida lite också. I onsdags blev det ett kortare dressyrpass på ridbanan. Arbetade med galoppfattningar och det gick finfint. Ända till vi trampat upp så pass att isen under började komma fram, då travade och skrittade vi av och gick in. Skönt med belyst ridbana att nyttja när mörkret lagt sig.
På lördagen kom snälla Lena och red ut en sväng på Sagan och på söndagen fick jag möjlighet till att rida i dagsljuset jag också. Igår tömkörde jag tanten på ridbanan och i morgon är planen att jag ska skynda mig hem från jobbet för att hinna rida lite innan det blir alltför mörkt.

I torsdags var jag till ridhuset och hopptränade med Snärten också. Gick bra, även om det var jobbigt. Det gick inte särskilt fort men eftersom Snärten gärna skulle vilja ösa järnet runt banan så får jag jobba så himla mycket mellan sprången att det känns som om hindren kommer skitsnabbt och då blir den slutliga känslan att allt gick med en hiskelig fart. Jag fick dock beröm för att jag lyckades rida honom på ett bra sätt och jag känner själv att jag faktiskt KAN få honom att lugna sig mellan hindren och galoppera på avslappnat i bra tempo. Tummen upp för mig!
Nåt Tanthopp blev det dock inte denna helg. Tydligen var det för få anmälda, så tävlingen blev framskjuten några veckor. Får se om det blir ngn mer träning på Snärten innan eller inte.

När jag nu ridit Snärten några gånger och även sett de andra ridskolehästarna ridas har jag insett att min Saga måste vara oerhört lyhörd och känslig. Eller så tycker jag så bara för att hon och jag genom åren blivit så samspelta. För när jag rider henne behövs det oftast inga större åthävor för att hon direkt ska förstå vad jag menar. Flyttar jag över tyngdpunkten till ett av sittbenen vet hon direkt att hon ska forma sig runt det, och vrider jag samtidigt en aning på axlarna och/eller bäckenet svarar hon direkt med en öppna eller en sluta. Ska jag göra liknande övningar på Snärten så får jag JOBBA och, enligt mitt tycke, vara övertydlig med hjälperna. Men det kanske lätt blir så med en ridskolehäst som får bära så mycket olika ryttare hela tiden. Svårt för honom kanske att veta ifall tyngdpunkten förändras pga att ryttaren vill nåt eller pga att den är ostadig. Nåja, hur en häst uppfattar saker och ting får jag väl aldrig veta, men spåna kan man ju.

Kaninskruttar

2012-01-05T16:03:00.004+01:00

Sedan kaninerna flyttade in i stallet har jag fått en djupare relation med dem. Där kan jag sitta med dem långa stunder och bara pilla på dem samtidigt som de klättrar på mig och nosar och har sig. De är riktigt sociala även om ingen av dem direkt älskar att bli upplyfta.

Dessutom brukar jag låta de turas om att vara lösa i stallet när jag mockar och donar. Båda älskar det.
Roxy, som den ungkanin hon är, öser järnet. Skuttar, stampar, hoppar och springer så spånet yr. Ibland ser det nästan ut som om hon springer på spetsen av sina klor när hon lattjar runt. Hon blir dessutom sur som en citron om jag är där och hon INTE får komma ur sin bur.

Kallekanin är lite sävligare av sig. Hoppar runt och kollar lite. Brukar hänga mig i hasorna i hopp om att jag ska ge honom hans älskade pellets. De brukar nämligen bara få ytterst lite pellets och bara en gång om dan då kaniner mår bäst av att äta hö eller gräs som huvudsaklig föda. Pelletsstunden är Kallekanins favoritstund på hela dagen. När han har fått sin pellets kan jag göra nästan vad som helst med honom. Han sitter som i trans och tuggar på sin favoritmat. Jag kan till och med välta omkull honom och klia honom på magen. Måste betyda att vägen till en jättakanins hjärta går genom magen.

Så här fint bor de:

Kallekanin

Roxy

Snart börjar det bli dags för Roxy och Kallekanin att bekanta sig lite närmare med varandra...

Nytt år, nya möjligheter

2012-01-03T06:57:00.003+01:00

Jahaja…..Så blev det året…. Det slutade ju rätt kasst om man säger så...

Nu hoppas jag på att det nya börjar bättre.

Annars är det mycket nu. Upp tidigt, ut med hästar, jobba, fixa käk sen mocka och hålla på. Sen sent i säng efter att hästarna plockats in från hagen så sent som möjligt. Denna vecka jobbar jag dessutom full tid vilket innebär att jag är hemma vid 17 på kvällarna. Så om jag hinner med att rida nåt denna vecka återstår att se. Det är så mycket hästtid som går åt till så mycket annat än att rida nu när jag tvunget måste stalla in krakarna på nätterna. Längtar efter en ligghall, hett och intensivt längtar jag… Är liksom så trött. Behöver inte mer ”måsten” att lägga till min redan långa lista.
Igår när jag kom hem från jobbet blev jag dock väldigt glad när det visade sig att maken hade maten färdig på bordet, OCH DESSUTOM HADE HAN MOCKAT ÅT MIG!!! Inte illa va?!

Men, nu var det ju nämligen så också att jag just meddelat barnen att vi ska låna en ponny som de ska få pyssla med och rida lite på. Har hållit det hemligt för dem i det längsta för att verkligen säkerställa att det skulle bli av. Så på julafton fick de en liten korg med små borstar och en ridhjälm som båda kan ha. Samtidigt berättade jag om Harry. De längtar nu efter sin nya kamrat.

Men, eftersom ligghalls-helvetet blåste bort och jag bara har två boxar i nuläget då kaninerna intagit Garlics box, så kan inte lille Harry flytta hem till oss än. Ny ligghall måste upp först.

Dessutom hade jag precis bestämt mig för att köpa en ny sadel. En Masterback bomlös dressyrsadel. Var till Edsbyn och kände och klämde på en livs levande sådan strax före jul. Och denna erfarenhet tillsammans med ägarinnans beskrivning av sadeln gjorde att jag bestämde mig. Så snart pengarna fanns, då jäklar skulle jag beställa en!

Sen blåste ligghalls-helvetet bort och alla pengar jag sparat ihop får läggas på att bygga en ny sån istället. Bye bye sadeln….

Men int' ä' ja' bitter.....

Snärtstegg

2011-12-31T09:21:00.004+01:00

Två hoppträningar inför Tanthoppet har jag varit med på tillsammans med Snärtstegg. Det har gått betydligt bättre än jag förväntat mig. Han jehuade inte alls så mycket som jag befarade. Vi lyckades faktiskt komma runt den lilla banan i skapligt lugnt tempo. Mycket härlig häst! Snäll och okomplicerad. Stark dock, men vilket kallblod är inte det? Bara man kommit mer underfund med hur han fungerar går det säkert att rida honom utan att få träningsvärk också.

Oerhört nyttigt att rida en helt annan häst än den man är van. Man blir tvungen att anpassa sitt ridande till vad som passar den andra hästen och det kan bara vara positivt att vidga sina vyer.

Dock kändes det väldigt mycket "hemma" när jag red Saga häromdagen. Där vet jag numera precis vart knapparna sitter och hon vet precis (oftast) vad det är jag menar. Älskade tant!

Idag är sista dagen på året. Vi blir hemmavid tillsammans med grannarna, trevligt trevligt.

GOTT NYTT ÅR ALLA!!

Jämmer och elände

2011-12-29T09:11:00.003+01:00

Ja, så här såg det alltså ut på måndagmorgon. En rektangulär plätt av spån där ligghallen en gång stått och ligghallen som hade vräkt sig över stängslet och ramlat ihop likt ett korthus.

Planerna på en ny ligghall är i full gång. Den här gången ska den bli riktigt riktigt bra och precis som jag vill ha den!!

Förbaskade satkärring!

2011-12-27T12:48:00.001+01:00

Snabbar på att blogga lite under lunchen på jobbet, har ju ingen ström hemma…

Julen kom och gick.

Det gjorde Dagmar också… Med sig tog hon strömmen och hästarnas ligghall… Klockan 4 på natten mot måndag vaknade jag av ett brak och förstod genast att nåt hänt ligghallen. Öppnade ögona och såg absolut inte ett smack. Strömavbrott…

Nåja, pallrade mig ut i kolsvarta mörkret med vinden vinande runt skallen och med pannlampa på. Mycket riktigt! Där ligghallen förr stod fanns nu bara en rektangulär plätt med spån kvar. Ligghallen låg i hagen bredvid, i spillror. Till och med några av de gjutna plintarna hade slitits upp ur marken.

Hästarna sprang som galningar och när de såg min pannlampa sprang de än värre. Lyckades dock lugna ned dem och baxa in dem i stallet. De var inte heller det lättaste eftersom det var blankis och Tor fortfarande är barfota. Fick skotta loss lite snö och trampa fast på isen så att stackarn inte skulle halka. Men det gick bra och jag är väldigt glad att ingen av hästarna skadats av omkringflygande prylar.

Utan ligghall blir det till att stalla in hästarna. Det gillas inte. Varken av mig, som helt plötsligt måste börja släppa in, ta ut, mocka och hålla på, eller av Tor som är lurvig som en isbjörn och blir svettig så fort han kommer inomhus. Och att klippa den herrn är inte den lättaste sysslan man kan åta sig.

Idag kommer bästa hovslagarn och skor Tor i alla fall.

Med blandat resultat

2011-12-21T21:23:00.003+01:00

Jodå, nu är det snart jul igen och en hel del att pyssla med innan det smäller till. Full fart på Stenbergskan med julklappsinköp, inslagning av desamma, pyntning och julmatsfix. Blir nog klart till lördan ändå.

Har hunnit med att rida min fina flicka lite också. Både ris och ros på den fronten faktiskt.

Förra onsdagen passade jag på att rida lite på volt på vändplanen i skogen ovanför oss. Hade tänkt jobba lite med tagen bakdel men tji fick jag. Tanten var stretig, ryckig och vägrade i sten att ta stöd på yttertygeln. Jag fick slita som en liten röd gris med mig själv för att göra allt rätt och till slut fick jag hyfsad kontakt med henne. Men då var jag helt slut och dessutom hade mitt självförtroende fått sig en rejäl törn då det kändes som om jag inte kunde rida längre.

Nästa ridtur gjordes därmed barbacka och det blev tre vändor i klätterbacken. Perfekt! Tanta fick arbeta en hel del och jag behövde i stort sett bara åka med.

Men på söndagen när snön lagt sitt vita, luftiga täcke över ridbanan kändes det som att det var dags att ta itu med det riktiga ridandet igen. Maken erbjöd sig att välta ner snön och när barnen lagt sig tassade jag ut och gjorde i ordning pållan och när jag tände ridbanans belysning kan jag ge mig den på att Saga toppade öronen lite extra och längde på stegen.

För att känna ifall hon var med på noterna började vi, efter framskrittning, rida på en liten fyrkant där vi ömsom flyttade fram- och bakdel i hörnen. Det gick som en dans. Fortsatte med trav på volt och min underbara häst tog fint stöd på tyglarna och jag behövde inte jobba nåt nämnvärt alls för att få henne i finfin balans och mellan mina hjälper. Jobbade vidare med skolor och sidvärts, allt gick perfekt. Hon var så lyhörd och fin att vi till och med provade fyrkantsövningen i lite trav, då med flyttad framdel i hörnen, och hon var helt på det klara med vad jag ville hela tiden och jobbade på så himla fint att jag blev alldeles varm i bröstet. Mitt självförtroende kom tillbaka en aning samtidigt som jag ändå måste inse att det är lätt att rida om man har en häst som är lätt att rida. Om ni fattar vad jag menar… Allt hänger ju på min underbara, vackra pålla!

Att hon är så himla lätt att rida på ridbanan måste bero på att hon saknar det där riktiga jobbet. Arbetsnarkoman som hon är så tycker hon väl kanske inte att lulla i skogen är så himla givande jämt, varför arbetet blir så mycket roligare när hon väl får möjlighet.

Idag blev det en liten tur också. Barbackajogg på härlig skogsbilväg med perfekt underlag. Mötte både mjölkbilen och skolbussen och ingen av dem saktade ned nämnvärt men min kloka häst vippade inte ens på öronen av fartvinden och snöröken som blev. Älskade, fina Saga! Gruvar mig så oerhört till den dag då hon inte finns längre. Risken är ju rätt stor att den dagen snart kommer om man säger så… Men än så länge är hon en pantertant, snart 22 år fyllda!

Äntligen vinterföre!

2011-12-11T21:00:00.004+01:00

Äntligen har snön kommit och underlaget blivit gångbart igen. Eller MER än gångbart ska man väl säga. Äntligen har jag kunnat rida i en annan gångart än skritt. Blev alltså lite mer arbete gjort. Igår var damen stretig och ryckig och det var svårt att få henne i en stadig och avslappnad form. En hel radda övergångar och tempoväxlingar gjorde dock henne lite mer lyhörd. Helt nöjd var jag dock inte men med tanke på hur lite vi gjort i det senaste så var det ändå acceptabelt.

Idag drog vi till skogs barbacka och med hackamoret. Och idag var hon betydligt trevligare att rida. Hon var inte ens tung i handen vilket hon vanligtvis brukar vara med hacket. Det var bara i början som hon tyngde lite men efter några övergångar halt-trav och trav-halt så var hon helt med på noterna. Underbar!!!

Fotade som synes lite på dem i hagen idag också. Tor har grånat riktigt rejält i pannan, gammelgubben... Men när jag promenerade lite med honom i sommarhagen så visade han att han fortfarande är ungdomlig i sinnet. Han pep, bockade, pruppade och slog bakut. Faktiskt lite smått skräckinjagande när han håller på sådär, stor och rejäl som han är. Man vill liksom inte bli översprungen av en sån. Det är tur att han är snäll.

Höanalys

2011-12-07T19:04:00.002+01:00

Provsvaret på analysen av höet kom igår. Lite lågt proteinvärde annars var den hyfsad.

Fnulade lite på foderstater igår för att få ett litet hum om vad som ska till. Eftersom jag bara har ett ungefärligt värde för hur mycket hö de verkligen äter så blir det till att fodra mest med ögat. Lite lusern och soja ska damen få för att reglera proteinkvoten något. Saga är också en sån häst där proteinbrist visar sig rätt snart. Tunnar hon ur efter någon vecka får jag väl pytsa i lite till. Har räknat lite på de olika mängderna och kan känna mig lugn med att mineralerna täcker behovet och att kvoten kalcium/fosfor är okej. Jag behöver därför inte fodra med några extra mineraler.

Tor som inte jobbar och är allmänt opåverkad av aningens för lite protein i fodret kommer få ytterst lite av lusernet och sojan bara för att få trivsamt krubbskrammel. Lika där, faller han ur kommer han få mer.

Phu, så var det gjort!

Idag var hovis hit och verkade Tor och skodde om Saga. Denna gång fick hon sulor på eftersom vi nu förväntar oss snö. Tor fortsätter att gå barfota och vi hoppas att det fortsatt går bra. Blir det ishalka är det väl bara att slå på några vinterskor då.

Önskar att tröttheten som övermannat mig den senaste veckan kunde ge med sig. Men icke. I morrn ska jag försöka få till nog med motivation för att pallra mig ut på en liten ridtur.

Emma - konvalescent

2011-12-06T17:32:00.002+01:00

Emma fick träffa veterinären idag som ganska snabbt konstaterade att en sena var av i hennes fot. Därav den slappa tån. Det går att operera men eftersom senan sträcker sig hela vägen från armbågen och ner i tån så skulle det bli en ganska omfattande operation.

Det man istället gör är att låta det hela vara. Efter ett tag kommer hon inte längre att känna av detta och kommer fungera som vanligt igen. Däremot kommer tån aldrig mer att bli sig lik.

Veterinären trodde att senan varit försvagad ända sen Emma blev biten i somras och att den nu till slut hade givit upp.

Ordinationen blev strikt vila i tre veckor och därefter försiktig igångsättning. (Eller vad man säger när det handlar om hundar.)
Dessvärre har vi en hund som förutom att hon blir alldeles flamsig och odräglig när hon inte får motionera ordentligt, även blir dålig i magen. Kräks och fiser. Så om nån har nåt bra tips mot sånt så emottages det tacksamt.

Surt också när vi precis kommit igång fullt ut med simträningen igen. Tur ändå att det inte var nåt värre.

Känns lite motigt ändå måste jag säga.

Glad blev jag i alla fall över att veterinären ansåg att Emma var i extremt gott skick för en så pass gammal hund av den rasen. Känns skönt att man gjort nåt rätt i alla fall...

Simträningen som inte blev av

2011-12-05T20:38:00.004+01:00

Nyss hemkommen från Emmas simträning.

...som aldrig blev av... eftersom hennes tå ser ut så här: (andra tån från vänster i bild)

Märkte alldeles innan vi åkte hemifrån att det såg ut på det här sättet, som att hon inte belastar den tån alls. Vi åkte i alla fall iväg för att höra vad hon som har hand om hundsimmet trodde om saken. Hon visste inte men tyckte det var bäst att inte simma idag. Så i morrn blir det ett samtal till veterinären. Igen! Suck. Jag hoppas verkligen att det inte är nåt allvarligt!

Som grädde på moset så kom jag helt plötsligt ihåg varför jag väntat i 4 år på att försöka skaffa mig ett par nya ridstövlar... Det är nämligen så enkelt att ridstövlar inte är konstruerade för att passa mina muskulösa vader. Bara att skicka tillbaka de snygga stövlarna igen. Suck.

Långa tyglar och pedikyr...

2011-12-04T22:17:00.004+01:00

Ikväll har vi återigen ägnat oss åt våra pullor. Förutom att smeta in benen med den tjärdoftande geggan och avlusa dem så passade vi också på att ansa Doris kalufs. Stackarn ser ju inte så bra med alla de där fjädrarna hängande över ögonen varför vi försöker klippa med jämna mellanrum så att hon ska se nåt. Förutom det så klippte vi även klorna på alla fjärfäna.

Och så lärde vi oss nåt nytt....

Nåt som jag mår riktigt dåligt över att vi inte upptäckt tidigare. Men de flesta av hönsen är ärvda och vi vet därför inte hur gamla de är. Att några av dem haft knöliga fötter trodde jag därför berodde på åldern, typ reumatiskt eller nåt. Vet inte riktigt hur jag trodde. Nu märkte vi i alla fall att tydligen kan höns trampa in smuts mellan tårna så att det packas in i simhuden däremellan. Smutset kapslas sen in så det blir stenhårda klumpar. När det blir riktigt mycket blir det knölar på ovansidan... Jag fick använda en spik för att gräva ur lortet på vissa av dem... Urk och blä! Inte luktade det mumma heller.

Jag skäms att jag inte sett detta innan och kunnat åtgärda det tidigare, jag skäms som en hund. Men samtidigt ska jag kanske koncentrera mig på att vara glad över att hönsen till slut blev av med sina lortknölar. Med tanke på hur mycket det rörde sig om är jag alldeles förundrad över att de inte haltat och mått dåligt. Phu! Nu är lortet borta i alla fall och det blir till att kontrollera fötterna med jämna mellanrum.

Har inte mått nåt vidare i helgen pga förkulning/huvudvärk och underlaget har varit stenhårt varför jag tagit det lugnt med Saga. På lördag provade jag på Long Reining, dvs jag har långa tyglar och går bredvid hästen och styr. Lämpligt om man vill SE hur hästen jobbar.

Lite orolig för min säkerhet var jag dock eftersom min madam kan bli mycket upprörd om jag placerar min kropp på "fel" ställe så att jag inverkar "fel". Då slänger hon ibland iväg en kospark. Det här med Long Reining har jag ju aldrig provat innan och i början fattade varken hon eller jag hur vi skulle göra. Hon backade och försökte undkomma min inverkan och jag flamsade väl mest runt för att försöka komma på bästa position. Till slut fick vi dock till det skapligt. Blev en liten promenix och efteråt var jag alldeles färdig.

Idag blev det en lugn skrittur barbacka.

Jag vill ha vinterväglag nu så vi kan börja jobba lite igen.

Torsdagsnöje

2011-12-02T19:50:00.001+01:00

Ja, det finns olika sätt att roa sig på liksom….

Jag och maken, till exempel, tillbringade torsdag-kväll tillsammans med våra befjädrade vänner. Vi har nämligen insett att de lider av benkvalster, eller kalkben som det också kallas. Det är små, 0,5 mm stora kvalster som borrar sig in under benplåtarna på hönsens ben. Där gräver de gångar, bygger bo och förökar sig. Benplåtarna reser sig då och blir lite vitaktiga. Det är inget livshotande för hönsen men däremot är det så klart inte skönt.

Igår tog vi alltså tag i kvalsterproblemet. Kletade på benen rejält med tjärdoftande hästsalva som enligt säkra tips ska göra susen. Proceduren får upprepas inom några dagar igen för bästa effekt, och kanske en gång till efter det. Kul, då vet vi vad vi kan roa oss med på kvällarna framöver…

Medan vi utförde benkletandet så passade vi också på att kolla igenom fjäderdräkten efter annan ohyra. Gör det emellanåt eftersom ohyra är rätt vanligt hos höns. Tidigare har vi aldrig hittat nåt men den här gången var det några höns som vi hittade några få löss på! Äckelpäckel! Jag mulade de jävlarna med tjärgeggan!

Vanliga kroppslöss på höns lever av hudflagor och fjädrar och är alltså inte heller livsfarliga. Om de inte blir för många så det kryllar på hela hönan och hon tillslut kolavippar av stressen det innebär att aldrig kunna vila.
Så nu planerar jag att spreja lite såpvatten på utsatta ställen på de höns som drabbats och hoppas att lushelvetena döden dör. Annars får vi ta till rejälare grejer!

Phu, det är roligt med djur….

Köpt julklapp...åt mig själv...

2011-12-01T19:36:00.003+01:00

Försöker komma på vad mina nära och kära kan tänkas önska sig i julklapp. Men det enda jag kan komma på är saker jag själv vill ha i julklapp. Ego… eller?!
Men det är så himla mycket man vill ha här i världen att det liksom aldrig känns som om man blir nöjd. Och det är värsta i-landsproblemet, jag vet, men ändå!

Nåja, idag skulle jag beställa snösulor åt svarta madam och råkade i samma veva klicka hem ett par snygga ridstövlar till bra pris. De såg lite annorlunda ut och jag hoppas de är lika sköna som jag inbillar mig. Dessutom är jag faktiskt värd ett par ridstövlar! Har inte ägt några sedan jag kastade mina gamla för en sisådär 4 år sedan. Snygga va?!

Igår pallrade jag mig ut på en liten ridtur med Emma-vovve i släptåg. Och det var i alla fall inte stenhårt i backen den här gången. Däremot var det mjukt, lerigt och sörjigt och dessutom svart som i ett sotararsel.
Som grädde på moset bestämde sig batterierna i min pannlampa att ge upp när jag var ca 10 minuter hemifrån. Det blev därför inte mycket trav alls där i sörjan och mörkret men några försiktiga övergångar till trav och skritt och lite tempoväxlingar i trav gjorde vi ändå. Sagan var obalanserad, ryckig och stretig och jag antar att det beror på bristen på riktigt arbete på sista tiden. Nu vill jag ha vinterväglag!

Skickade iväg höprover för analys igår också och jag skäms att jag inte gjort det förr, men bättre sent än aldrig verkar vara mitt nya motto här i livet så så fick det bli. Nu hoppas jag på vettiga värden så jag slipper pytsa med så mycket annat jox. Höet ser och luktar i alla fall riktigt härligt, men hur det ser ut med mineraler och proteiner det kan man aldrig veta utan just en analys. Spännande!

Kom just på att det ska till en hästmänniska för att förstå innebörden av den spänning resultatet av en höanalys kan innebära, he he. Vi är nog lite knäppa!

Kom på en sak till: När vi var på Arlanda och skulle checka in bagaget så var Tobbe iväg och plastade in barnvagnen för att den inte skulle skadas i transporten. Min spontana kommentar när han kom tillbaka med den var: Va, har du ensilerat den?! Ha ha…

Stockholm International Horseshow

2011-11-29T17:26:00.003+01:00

Hade tänkt skriva detta inlägg igår egentligen men tiden räckte inte till. Var iväg med Emma på veckans simträning ju. Duktig är hon!

En hel helg har i alla fall gått igen och denna helg har varit lite annorlunda må jag säga!

På lördag packade jag och Lena in oss i bilen och for mot den stora staden Stockholm med siktet inställt på att fylla dagarna med hästar, hästar och åter hästar.

När vi packat in våra prylar i den minimala låne-lägenheten tog vi tunnelbanan mot Globen för att avnjuta lördagkvällens show.

Den var magnifik! Förutom att vi trollbands av högt hoppande hästar i världsklass så blev vi förstummade över många av de uppvisningar som gjordes. Hästar med tomtebloss runt benen, vilt dansande julgranar på sina ryggar och en eldsprutande häst/drake! Många gånger funderade jag på hur Tor skulle ha reagerat av att bli utsatt av allt detta. Förmodligen skulle det ha blivit vilt sken och ett Tor-format hål i väggen….

Häst-draken imponerade verkligen stort! Hur fasen får man en häst att acceptera ett drakhuvud placerat över sitt egna huvud som sprutar eld?! Helt ofattbart!

Fransmannen Lorenzos uppvisning med inte mindre än 12 vita camargue-hästar var magisk. Utan nån annan utrustning än två långa spön som han petade på hästarna med emellanåt så fick han dem att förflytta sig precis som han ville. Samtidigt som han stod på två av dem!
Jag skulle vart lycklig utom förstånd om jag lyckades göra på samma sätt med bara en enda häst. Lyckans (fransk)ost!

Efter att ha drullat i säng sent och sen klivit upp tidigt, begav vi oss på söndan iväg igen. Hoppning och dressyr var inbokat för dagen. Däremellan shoppade vi loss på mässan också.

Sent omsider kom vi sen hem efter två helt fantastiskt hästiga och härliga dagar!

I fredags efter jobbet passade jag på att skriva in mig på körskolan. Nu ska BE-kort tas! Presentkort på ett rabattpaket fick jag av min käre make förra julen.
Visserligen kör jag helt lagligt med min nya bil och mitt släp, men högre befogenheter kan vara bra att ha ändå, förutsättningarna kan ju förändras.

Idag fick jag också reda på att Lena anmält mig till den prestigfyllda hopptävlingen Tanthoppet på ridhuset. Den enda kvalifikation man behöver ha är att vara över 26. Det var på håret att jag klarade åldersgränsen! ;)
Dessutom har det lilla livet (Lena alltså) bestämt att jag ska rida på Snärten. Det svarta jehut som jag skrev om i det HÄR inlägget. Vacker som en stjärnklar natt men med en fart under hovarna som kan få den mest våghalsige att blekna. Jag antar att det för min del bara är att be till gud, styra och sen hålla i mig…... gulp....

Hårt hårt hårt

2011-11-24T20:36:00.004+01:00

Medryttaren kunde inte rida idag varför jag tog en liten sväng istället. Påklädda allehanda reflexer och med Emma-vovve till sällskap, även hon reflexklädd givetvis. Men det är hårt här i världen så det blev endast skritt. Ap-tråkigt men väldigt nyttigt egentligen. Jobbade lite med tempoväxlingar, halter och skolor. Allt i skritt och med fokus på takten. Jodå, gick så där. Men efter ett tag började låren domna bort av kylan och då tappade jag liksom lusten lite. Men skritt på lång tygel och med långa energiska kliv är inte träning att förakta det heller. Dessutom älskar Emma att följa med på ridtur och jag tycker det känns bra att få två av mina skyddslingar motionerade samtidigt.

Igår träffade jag en liten bebis. Alldeles ny i världen och så liten att man inte riktigt kan förstå att folk faktiskt föds i den där minimala storleken. Det var Annas lilla ljuvliga dotter Elsa jag fick förmånen att träffa. Och vips så blev jag bebissugen! Jag vill gärna ha en egen liten bebis igen att snusa på och ligga och titta på när den sover så fridfullt. Men bebisar har en tendens och växa och hur mycket jag än älskar mina egna barn så orkar jag nog inte riktigt med en sån där till. Så det får va, kan låna andras lite istället.

På lördag åker jag och bästaste Lena på hästäventyr. Vi ska till Globen och gå på Stockholm International Horseshow!! JIIIHOOOO!!

Vilse i pannkakan

2011-11-23T17:11:00.001+01:00

Ja lite tokigt blev det allt när jag var ute i skogen och knatade med hunden igår. Det var på eftermiddagen och började skymma så jag skyller på det…

Gick efter den lilla grusvägen ovanför vårt hus. Ovanför den, parallellt, går en annan väg och det är lite skog emellan. Då kom jag på den briljanta idén att traska off road genom skogen till den övre vägen. Brukar göra så ibland när jag vet att riskerna för att hamna långt åt helvete är minimala. Den här gången visste jag att skogen omgärdades på fyra sidor av vägar och stigar, kan ju omöjligt bli fel. Eller…?

Nåväl, drog med mig Emma genom snåret och knatade uppför ett berg, genom en tät skog av smågranar, över mossiga stenar och nedför berget igen. Började inse att jag kanske tagit mig vatten över huvudet då det snabbt blev mörkare och svårt att se, när jag till slut anade vägen bakom träden. Halleluja! Jag hade hittat fram till vägen jag hade i åtanke hela tiden! Men vänta nu… Såg den inte lite annorlunda ut…? Kände nämligen inte riktigt igen den vanligtvis så steniga vägen som nu var slät som ett salsgolv, men tänkte att jag nog bara kommit ut på en annan del av vägen än jag tänkt. Så jag började traska hemåt. Trodde jag….

Hur långt jag än gick efter vägen kom jag liksom aldrig fram till de kännetecken jag spanade efter. Allt såg så främmande och konstigt ut och jag började lite smått undra om jag blivit snurrig. När jag såg ljus från bebyggelse insåg jag mitt misstag… Jag hade gått i halvcirkel i skogen och kommit ut på den väg som jag tidigare avvikit från. Och när jag väl kommit ut på den hade jag såklart gått åt helt fel håll! Snacka om yr i mössan! Emma måste ha trott att jag blivit helt koko… Nåväl det var bara att vända och gå de ca 4 kilometerna hem igen.

Men jag skyller det hela på mörkret. Min vanligtvis så välkända grusväg såg helt annorlunda ut där i skumrasket, och med de bilder jag hade av (den andra) vägen i min hjärna så kände jag inte alls igen mig. För att riktigt ge tyngd åt min bortförklaring att det verkligen var mörkt så måste jag ju även berätta att jag faktiskt lyckades tappa bort Emma också. Hon gick bakom mig men när jag vände mig om såg jag henne inte varför jag började ropa på henne. Döm om min förvåning när jag i samma sekund insåg att en mycket fundersam Emma stod alldeles bredvid mig. Jag riktigt såg hur hon tänkte: ”Men matte, hallå! Jag ÄR ju här! Vad är det MED dig egentligen?!”

Nästa gång jag älgar iväg genom skogen så där ska det vara i fullt dagsljus!

Hoppelihopp

2011-11-19T20:50:00.002+01:00

Idag har vi hoppat, jag och Sagan.

Mitt emot vårt hus ligger det ett litet berg och bakom det berget går en liten traktorväg. Den är av sand och barr och där är underlaget på en sträcka fortfarande mjukt och fint trots kylan. Där byggde jag och maken sex hinder. Hinder som är lätta att bygga upp och ta ner så att jag kan fixa det samtidigt som jag har pållan med mig. Då kan jag först klättra över berget som uppvärmning, bygga hindren och sen hoppa dem och därefter plocka undan de när jag är klar. Hindren ligger på mellan 40 och 70 cm så det är inga gigantiska hopp vi snackar om.

När Sagan fick syn på hindren idag blev hon taggad av bara den. För är det nåt den där damen gillar så är det att hoppa! Efter att ha hoppat utvalda, enstaka hinder så tog vi banan två gånger. Och fy bövelen vad skojigt det var! Saga flöööög över och tyckte minsann att det var lika lattjolajban hon.

Men tusan vad ringrostig jag var... Det märktes att vi inte hoppat nåt vidare det senaste året. På mig alltså, Sagan var lika fenomenal hopphäst som alltid. Jag däremot behöver verkligen tänka på att vara mer följsam med händerna över hindret och på att räta upp mig och ta tillbaka tempot mellan hindren. Visserligen tror att jag Saga gav blanka fan i hur illa jag red idag, hon var lycklig ändå av hoppandet. Finaste flickan!

Efter ridturen fick båda pållarna stå inne i sina boxar en stund och mumsa lite hö medan jag städade åt kaniner och höns.

Höns ja. En av våra hönor, hönan Agda, är verkligen en riktig liten godbit. Ser inte mycket ut för världen, inge speciell alls, bara svart med svart kam och inga extravaganser, men ack så mysig! Hon gillar nämligen att gosa. Idag satt hon på sin pinne vilket innebär att hon var i ansiktshöjd med mig. Jag pratade lite med henne varvid hon flyttade sig alldeles nära mitt ansikte och när jag började klia henne lite på brösten så sträckte hon upp halsen och bröstade sig lite så jag bättre skulle komma åt. Fina lilla höna. Namnet har hon fått efter Cornelis Wreeswjiks "Hönan Agda" då Kallekanin, när han levde livet i hönsagårn, brukade gnaga av henne stjärtfjädrarna. Av nån anledning var det bara henne han gjorde så på. Märkliga djur man har....

Hemkomsten

2011-11-16T16:52:00.003+01:00

När vi svängde in på infarten till vårt hus natten mot lördag, lagom trötta och slitna efter den långa resan, tindrade en hel hoper med ljus åt oss längs med infarten. Vackert och stämningsfullt och det gjorde oss lite mindre trötta.

Tobbe knatade in i huset först och jag kom efter, bärande på en halvsovande liten tös. Hörde hur min make från köket utbrast: Men va i helvete! Och förstod att den lugna och välkomnande atmosfären utomhus inte riktigt hängde med hela vägen in i huset om man säger…

För där inne hade några lustigkurrar varit så vänliga att möblera om åt oss. Det var rent och städat, men gummistövlar gungade från gardinstängerna, matbordet stod prydligt i köket och upptog i stort sett varenda millimeter av det. I matrummet hade barnens lilla bord och små stolar ställts fram och i vardagsrummet var stolar, lära-gå-vagn och dockvagn staplade i ett högt torn. Spännande!

I sovrummet var det bäddat med ballonger under täcket. Men vad gjorde väl det, ballonger är sååå mycket lättare att sopa undan från lakanet än sand! Trust me! Jag har provat båda…
På sänggaveln stod en flaska bubbel och en skål med godis. Lovely!

Pricken över i:et var när Tobbe skulle tvätta händerna. Med ketchup visade det sig…

Tack mina tokiga vänner för att ni gjorde så att vi fick garva när vi kom hem! He he, ni är allt för härliga!

Vill givetvis också passa på att tacka min underbare far som var så vänlig att bjuda med oss på denna resa. Ett oförglömligt och underbart minne för livet.

Och tack till mamma som så tålmodigt och snällt hjälpt till med våra telningar så vi kunnat smita ut på lite egna äventyr emellanåt.

Broder Pär och brorsdöttrarna Julia och Matilda har inte varit sämre de heller. Hjälpt till med ungarna när de varit trötta och gnälliga och ställt upp och lekt och roat barnen i det oändliga. Guld värt!

Tack också till alla snälla häst-, kanin-, hus-, höns-, katt-, och hundvakter. Utan er hade vi ju varit tvungna att stanna hemma! Pusselipuss!

Nu över till nåt tråkigt…
Vi har förlorat vår Houdan-tupp Houdini.
I måndags kväll när jag räknade in hönsen saknades det två individer: Houdini med frugan Doris. Tog på mig pannlampan och började söka av ägorna i skumrasket. Hittade till slut Doris som satt och kurade på en jordhög, men av Houdini fanns inte ett spår. Inte kom han tillbaka igår heller så vi skyndade oss att leta efter honom medan det fortfarande var ljust. Hittade en hel hög med Houdini-fjädrar i skogsbrynet… Så Houdini verkar ha sett dagens ljus för sista gången och förmodligen går det nu omkring en vädigt mätt och nöjd räv någonstans i skogarna.

Mycket trist! Än mer trist blir det med tanke på att det är förbannat svårt att föda upp renrasiga Houdan-kycklingar med en avelsgrupp som består av en endaste höna… Får se om vi får tag på avelsägg till våren som vi kan lägga under nån av Hedemororna. Kruxet är att Houdan är en rätt ovanlig ras i detta land så det kan visa sig vara lite svårt. Jag håller dock tummarna, gillar ju de där punkarhönsen!

Sista dagarna i Thailand

2011-11-14T19:54:00.003+01:00

I onsdags fyllde min käre far 70 år och detta var ju också anledningen till resan. Han ville inte vara hemma på dagen D utan ville hellre fira sin dag tillsammans med sin familj i fjärran land.

På kvällen blev det således överraskningsfest med familjen. Hotellrestaurangens personal hade dukat och pyntat så fint i deras spa-avdelning att det kändes alldeles overkligt att sitta där. Sånt där man bara ser på film eller på reklambilder.

Maten var av sånt som kommer från havet: fisk, bläckfisk, krabba och tigerräkor. Underbart gott och väldigt mycket. Det ris de ställde fram tittade vi inte ens åt eftersom vi hade fullt sjå att orka smaka av allt som fanns på tallriken.

En tårta hade de gjort också som var prydd med en elefant. Min far gjorde sig nämligen snabbt ett namn som Mr Chang då han verkligen gillade Chang-ölen vars etikett pryds av två elefanter. Han fick också av personalen en ölsejdel i form av en elefant.

Efter middagen fick vi alla en varsin lyckopåse, Khom Loy, att skicka upp i luften. Mycket vackert!

Efter allt födelsedagsfirande var barnen trötta och vi drullade i säng. Tror även att farsgubben gjorde detsamma, glad och nöjd över sin dag.

Sista dagen innan hemresa var det nån sorts thailändsk festival. Då skulle man äta gott och sända iväg sina gamla bekymmer med hjälp av Khom Loy’s och flytande ”korgar” av bananblad fyllda med blommor och ljus. Mycket vackert och stämningsfullt och en makalös syn att se ett tjugotal upplysta påsar segla iväg över natthimlen. Ett bra avslut på en helt underbar resa.

Nu är vi fortfarande trötta och slitna efter den långa hemresan och efter tidsomställningen. Axel vaknar vid 2, halv 3 på nätterna och är pigg. Men det ordnar sig väl snart.

Var ute på en tur med underbaraste Saga-hästen igår. Barbacka på en lurvig nordis i naturen, det är lycka det! Tyvärr var det fruset och hårt i marken så det blev mest skritt och endast några små korta travvändor där underlaget tillät. Känns härligt att vara hemma med alla djuren igen, även om vi alla så klart saknar Thailand.

Hemkomsten var lite intressant må jag säga…. Men det tar vi en annan gång.

Jag vill ha en elefant när jag blir stor

2011-11-08T08:46:00.004+01:00

Igår tillbringade vi dagen tillsammans med stora fyrfota vänner.

Vi red på elefanter. Och inte nog med det, vi fick också bada med elefanter! En i det närmaste magisk upplevelse tillsammans med flockens yngsta elefant Coco som bara var sju år gammal. Nyfiken och social som hon var så verkade hon tycka att det var riktigt skoj att med snabeln spruta ner oss med vatten och att, likt en gigantisk dammsugare, pussa oss med snabeln på kinden. Hon vältrade sig njutningsfullt i vattnet och lät oss stänka ner henne. Jag blev kär, och vore det inte för att elefanter käkar ca 200 kg mat om dagen och skiter enorma högar ca femton gånger om dagen, skulle jag vilja ha en. De verkade så kloka, vänliga och mysiga!

Idag lämnade jag och Tobbe barnen hemma hos mormor och morfar, hyrde motorcykel och åkte runt ön. Eller runt och runt... Det finns en väg som går från den södra delen av ön till den norra. Vi åkte norrut. Nästan ända fram vid den nordliga udden fick vi punktering. Bara att vända och gå till en verkstad några kilometer tillbaka efter vägen. Varmt och svettigt. På verkstan träffade vi på en cancersjuk, thailändsk transa som berättade sitt levnadsöde för oss. Tidigare hade han jobbat som dansare i Kao Lhak, men nu när han var sjuk var han tvungen att bo med sin mamma i ett litet hus mitt i ingenstans. Tärd av sin sjukdom var han trots allt glad och såg positivt på framtiden.

Efter däckbyte ångade vi norrut igen. Där på en udde på ön står resterna av en hel hoper bungalows som blev förstörda under tsunamin. En kuslig känsla att gå där bland ruinerna och tänka på hur det var när den gigantiska vågen vällde in över stället. Nu finns där en liten restaurang och en oändlig sandstrand som i en udde.

Vi knatade så långt ut på sandudden vi kunde komma och där var så enskilt att vi vågade oss på ett nakendopp.

I morrn fyller farsgubben (och anordnaren av denna Thailandsresa) sjuttio år och det blir ett litet överraskningsparty på stranden.

Barracuda och makrill

2011-11-06T09:52:00.003+01:00

I fredags var vi ute på fisketur.

Ida och mormor stannade dock på hotellet och badade i poolen.

Fångsten blev en barracuda, en makrill och en smal, långnosad och vasstandad sak som jag inte vet vad den heter. Förutom dessa metade vi upp några småfirrar också.

Vi inte bara fiskade, vi badade och snorklade också. Och när Axel helt plötsligt blev bajsnödig så lade vi bara till på en lång och öde strand. Där, mitt bland buskarna, stod en bambuhydda försedd med både toa och dusch.

På kvällen hade restaurangägaren och tillika fisketursanordnaren Mr Sid, lagat till vår makrill och bjöd på. Hur gott som helst!

En riktigt härlig dag!

Barracuda

Mr Sid visar stolt upp en del av fångsten

Den vassnosade saken:

Eftersom Axel krävde en heldag i poolen dagen efter, dvs igår, så gjorde vi så. Badade och plaskade till Axels ögon liknade en mörts. Röda och svullna. Nåja, grabben var glad och då var vi också glada.

Jag har till slut förstått finessen med en pool. Annars brukar jag alltid vilja ligga på stranden för att bada i havet och har tyckt att folk som tillbringat sin semester vid poolen varit lite konstiga. Men nu har jag förstått... För har man småbarn och bara tillbringar dagarna på stranden blir man snart lite smått galen. Galen på all jävla SAND som ska följa med och finnas överallt. I vattenflaskan, i håret, mellan skinkorna och i sängen. För är det nåt jag hatar så är det sand i sängen! Fast, det är väl i och för sig smällar man får ta när man är på semester i paradiset.

I går, efter allt badande i poolen, drog vi till grannbyn på marknad. Det var varmt och svettigt och myllrigt. Och helt omöjligt för oss alla nio att hålla ihop. Jag skulle egentligen inte ha nåt men Tobbe skickade iväg mig med en tusing bath (ca 200 SEK) och beordrade mig att

handla. Råkade fingra på en väska och genast började försäljerskan köpslå med mig. Nästan 50 % lyckades jag pruta (för jag hade ju faktiskt inte mer med mig) så nu har jag införskaffat mig en alldeles äkta Dolce Gabbana (eller hur fasen det stavas) för endast 200 riksdaler. Det ni!

Det var på den här marknaden jag gjorde mitt fynd

Badar och äter

2011-11-03T11:25:00.006+01:00

Är vad vi gör här.

Ungarna är helt badgalna och igår och idag har vi badat mest hela dagarna. Jag gillar ju att äta... Och här är maten så försvinnande god att jag, så snart jag ätit upp på tallriken, längtar till nästa måltid.

I morrn ska vi iväg på fisketur och se om vi kan få nån barracuda på kroken. Det är restaurangägaren Mr Sid som fixar och donar, och på kvällen är det meningen att han ska laga till vår fångst åt oss.

På väg till bästa lunch-haket.

Som så klart ligger på stranden.

Axel som eremitkräfta.

Badare.

Feber, sol och regn

2011-11-01T06:36:00.006+01:00

Vi har det väldans bra!

Börjar slå av på tempot och komma in i den där avslappnade lunken. Äter hur gott som helst och slukar watermelon shakes till hjärnan fryser till is. GOTT!

Första natten drabbades dock Ida av hög feber. Tur vi hade med oss febernedsättande. Efter ett halvt dygn var hon dock sitt vanliga pigga jag igen. Gillar dock inte havet nåt vidare men det gör däremot Axel. Efter varje badning har han säkert ett kilo sand i badbyxorna

Här regnar det en skvätt varje dag men det gör inte ett endaste dugg. Svalkar gott och vi kan med gott samvete vila lite på hotellrummet. Det gör vi just nu, sen blir det lunch. Jag längtar!

Och för de som undrar: Jag heter numera Anna Åström Stenberg.

Man och hustru...

2011-10-30T07:42:00.006+01:00

Men hoppsan hur det blev!

På Arlanda "råkade" vi snava in på kapellet och säga Ja till varann. Vi är således numera man och hustru.

Konstigt, det känns inge annorlunda... Förutom att alla kallar mig "frun" titt som tätt.

Nåja, allt gick väldigt snabbt och smidigt, och det trots att gammelfarmor Astrid svimmade av en sväng på väg till kapellet. Inge mat och dåligt med sömn är inte att leka med!

Barnen skötte sig bra. Axel fick dock för sig att han skulle vara tvungen att gifta sig med Ida, och det förklarade han gråtande att han inte alls hade nån lust till. Ida var hjälpsam och lättade upp den mest känslosamma delen av vigseln, den där man lovar varandra att älska varandra till döden skiljer en åt och så där, genom att tycka att platsen mellan min underklänning och den yttre klänningen var ett bra ställe att gömma sig på.

Resan hit har varit förbaskat lång och rätt jobbig. Ida kräktes ner två omgångar kläder av vad jag antar var enorm trötthet, dåligt med mat och sömnn och en släng åksjuka. (De kör ju dessutom inte som folk, de här Thailändarna!)

Just nu ligger min man (hihihi) och mina barn och sover en skvätt. Vi vuxna hade varit vakna i ett dygn innan vi knoppade in en stund på hotellrummet. En dusch, lite mat i magen och en snabb titt på hotellområdet sen var vi helt färdiga.

Klockan här är nånstans runt två på eftermiddan och nu tror jag minsann inte att min familj får sova nåt längre. Vi måste ju se till att fasa in oss i thailändsk tid!

Vi är redo!

2011-10-28T22:12:00.001+02:00

Allt klart för avresa. Igår ägnade min underbare sambo sig åt att städa ur resten av ligghallen och ströa upp med nytt strö. Eftersom jag jobbat heltid denna vecka var det mycket uppskattat! Att mocka ligghall i svartaste mörkret med hjälp av pannlampa är allt annat än lattjolajban kan jag meddela.

Jag har dessutom städat åt kaninerna. Och hos hönsen fyllt på alla deras olika automater knökfulla och städat bajsbrädan.
(Bajsbrädan, för de som inte vet, är en snillrik sak i form av en skiva som man placerar under hönsens sittpinnar. För det är på nätterna när de sitter på pinnarna som de skiter som allra mest. Skiten hamnar då på bajsbrädan som lätt och snabbt kan städas av. På så sätt behöver man inte städa golvet lika ofta.)

Hunden har förpassats till hundvakt, hus-, höns- och kattvakten har installerats och packningen ligger i väskorna där den ska vara. Pass, pengar och piljett är framlagt. Det är bar’ å åk!

Kan visserligen medge att översvämningarna i Bankok oroat oss en smula, men efter att ha läst rapporter från folk som faktiskt befinner sig i Phuket med omnejd just i detta nu, är jag lugnad. Vädret där är fint, vattennivån normal och det finns än så länge ingen risk att mat, flaskvatten och öl ska ta slut.

See you!

Snart

2011-10-25T19:33:00.002+02:00

Nu börjar det dra ihop sig! På lördag bär det iväg till ön Koh Kho Khao i Thailand. Två veckor blir vi borta och nästan hela min familj blir med. Ska bli otroligt skönt att komma iväg från vardagen lite. Bara vara och inte behöva bekymra sig över alla måsten. Slippa handla och laga mat, tvätta och städa och ansvara så förbannat. Ta dagen som den kommer och befinna sig i nuet. En andningspaus i vårt annars så fullspäckade och stressiga liv.

Allt är i det närmaste klart med djurhållningen här hemma också. Häst-, kanin-, hund-, höns-, katt- och husvakterna är informerade och instruerade. Och i kväll bubbade jag och Tobbe ut en rundbal med hö i hästhagen och i helgen tätade vi taket på ligghallen. Den är i det närmaste helt urmockad och halva är uppströad med nytt fräscht strö. Ska ströa upp andra halvan nån kväll när jag mockat ur resten, sen så är allt klart! Usch, säkert nåt jag glömt…

Hann med två härliga ridturer i helgen också. Lördagen barbacka-red jag med hackamoret och som vanligt var hon tung i handen på hacket varför jag fick jobba som ett litet djur med sitsen för att få in henne bak och upp i fram. Övade mycket tempoväxlingar för att få henne lyhörd och på hemvägen lossnade det lite så hon kunde bära sig själv istället för att förlita sig på att jag skulle bära. Har rejäl träningsvärk i magen efter det passet!

På söndag knatade vi iväg till en stor vändplan som finns alldeles ovanför vårt hus och red på volt. Vägen går igenom vändplanen varför en väg är hemåt-väg och där vill hon gärna slänga ut ömsom rumpan och ömsom bog. Jobbade därför mycket med att flytta både bog och rumpa inåt och utåt. När det kändes som om jag hade henne fint mellan mina hjälper och hon spårade som folk så fattade vi galopp. Trots att vi sällan jobbar med galoppen på volt så kändes hon förvånansvärt stark och rund åt båda hållen. Hela passet kändes överlag väldigt bra. Hon är så fin att rida min tant bara man kommer över vissa trösklar. Men att behöva jobba lite är väl bara utvecklande!

En händelse under lördagens ridtur gjorde att jag kände mig alldeles varm i bröstet av ömhet och stolthet över min kloka häst. Vi mötte tre fyrhjulingar som kom i relativt hög fart och som låg rätt nära på den smala vägen. Den tredje av fyrhjulingarna brummade så det vibrerade i tyget på min jacka. Saga ägnade de knappt en blick utan lunkade på i lugn och ro. Älskade, trygga Sagan!

Blev för övrigt inget klämmande på spännande sadel i helgen. Tiden räckte helt enkelt inte till och jag har insett att sadelbestyren får vänta till efter semestern.

Simskola gånger två bevistade jag också på söndagen. Axel på badhuset där han visade stor trygghet i vattnet och plaskade på både över och under vattenytan. Emma på Utomskogens Hundcenter där hon fick veckans simträning.

Förutom allt detta ovan hann jag med att gå ut och roa mig också i helgen. Följde med Lena på Bollnäs Ridsällskaps 40-års jubileum. Åt mat, drack vin, dansade och snackade häst. Härligt!

Tänk vad mycket man hinner med på en helg egentligen! Även om det ibland känns som om man bara hann med hälften av vad man tänkt. Helt otroligt. Nu behövs det lite vila i den här stressade kroppen faktiskt…

Strö...

2011-10-20T19:06:00.005+02:00

Idag har jag kravlat runt i hönshuset i ett försök att utvärdera huruvida bränslepellets är ett bra strömedel eller inte. Nu har det bara hunnit ligga där i tre dagar men än så länge så ser det riktigt riktigt lovande ut. Tidigare har jag använt kutterspån och det har liksom halkat omkring (tillsammans med de stackars hönsen) ovanpå golvet.
Bränslepellets-ströet ligger stilla. Så pass stilla att jag ser hönsfotspår i ströet efter pullorna. Det dammar inget än så länge och enligt mig verkar det vara otroligt mer lättstädat än kuttret. Dessutom verkar hönorna gilla att bada i det. Sanden jag ansträngde mig för att hälla dit skiter de i… Bokstavligt alltså!
Tummen upp för träpellets som strö! (So far…)

Knäppte kort gjorde jag också. Houdini och Doris (som är alltför fega för att ens våga sig ut i hönsgår'n för närvarande) fick modella på ströet.
I mina sadelfunderingar har jag lyckats få tag på en kvinna i Edsbyn som äger en Masterback sadel av den modell och storlek jag är sugen på. Till helgen ska jag få komma till henne och titta på den och klämma för att se ifall den infriar mina förväntningar. Masterback är en bomlös sadel och kostar bara 8 900 kr ny. Lite skillnad mot sadlarna jag postade i det HÄR inlägget. Det verkar dessutom inte finnas många såna ute på begagnatmarknaden varför jag inbillar mig att dem är så jäkla bra att ingen nånsin vill skiljas från sin sadel när de väl lagt vantarna på en. Men, som sagt, bäst att titta och känna lite i verkligheten först.

Om 8 dagar åker vi…

Och jag som bekymrat mig över hur vi med vettet i behåll ska lyckas med konststycket att hålla knoddarna lugna under den långa flygresan har kommit på det:
En till transportbur i samma storlek bara så kan vi checka in barnen som bagage. Problemet löst! Eller... så kanske man inte får göra...? Eller.....? Näe...?

Hönsfint

2011-10-18T18:59:00.003+02:00

Fortsätter beta av den däringa listan över saker som ska göras innan vintern och innan vi åker på semester:

Så i går storstädade jag hönshuset. Ut med allt gammalt strö, sopade noggrant och dammsög till och med. För satan i gatan vad de dammar de där fjäderfäna! Ungarna var strikt förbjudna att ens gå in i hönshuset under min vilda framfart då det var rena rama Lützen-dimman därinne. Tobbe stack åt mig ett andningskydd efter ett tag vilket förmodligen förlängde mitt liv med några år. Hönsdammlunga är säkert inget man ska se lätt på…

Men efter att ha sopat och dammsugit varenda vrå och varenda hönsnäts-tråd så blev det så fint därinne.

För att se om annat strömedel kan bidra till mindre damm så provade jag nåt nytt: Bränslepellets! Genom att blöta upp det så sväller det till dubbelstorlek och känns, trots den stora mängden vatten, torrt när det väl luckrats upp. Min förhoppning är att pellets-ströet ska ligga lite mer stilla och damma lite mindre. Utvärdering av strömaterialet får göras när det gått ett tag.

I en hörna fick damerna till och med sitt egna lilla SPA. Ett rejält lager med sand där de kan sandbada och sprätta. Sand är dessutom viktigt för hönsens matsmältningsapparat eftersom sanden hjälper till att ”tugga” maten när den kommer ner i muskelmagen. Höns har nämligen inga tänder utan sväljer sin mat hel.

Jag hoppas damerna blir nöjda!

Eftersom vi bara har ett hönshus så var vi också tvungna att släppa ihop våra olika hönsgrupper. Under sommaren har Houdini och Doris med några Hedemora-kompisar bott i ”sommarstugan”, men den är oisolerad, liten och utan belysning varför vi vill ha dem tillsammans med de andra i det riktiga hönshuset. Enligt alla experter i alla hönsforum på nätet, så skulle det vara bara att släppa ihop tupparna och låta de göra upp. Den svagaste ger sig rätt fort och de skadar sällan varandra allvarligt.

Sagt och gjort. Göte och Houdini släpptes ihop och rök sen ihop så dammet yrde (ännu mer damm) och trots att Houdini väger bra mycket mer än Göte och är en bra bit större så var det Göte som avgick med segern. Hade inte väntat mig nåt annat heller, Houdini är en fegis!

Nu hoppas jag att tupparna har kommit till ro och att inga fler bataljer behöver utspelas i hönsagår’n.

Nån ridning har det inte blivit för egen del på ett tag då födelsedagskalas kommit emellan. Skönt då att kunna lämna över motionerandet till medryttaren Emelie! Idag har jag dock trotsat det blöta och huskiga höstvädret och ridit en tur. Tanten var som vanligt på hugget och idag övade vi mycket övergångar. I början slingrade hon sig en hel del och tog minsta lilla drivning som en galoppfattning. Kan visserligen till stor del bero på att vi befann oss i backen där jag brukar öva just fattningar... Men på slutet kändes det betydligt bättre även om jag vet att vi kan ännu bättre. Och trots att jag blev blöt och kall var det riktigt riktigt roligt!

Slow Feeding

2011-10-16T20:32:00.006+02:00

Foderhäcken är klar och på plats. Och med tanke på hur vi misshandlade den för att få den dit den nu står, så oroar jag mig inte det minsta för att hästarna kommer demolera den.

Enligt mina önskemål och efter en hel del googlande har min käre sambo snickrat ihop en foderhäck som i mina ögon är HELT perfekt! Stadig, med rejält plåttak och reglar i botten som släpper in luft underifrån. Ena sidan kan fällas ned som en ramp så att det blir lätt att rulla in rundbalar eller fylla på med småbalar. Gångjärnen till rampen är av rejäl modell, likaså låsen.
Den är som sagt, PERFEKT! Tänk en så’n händig karl jag har! <3

Tillsammans med det finmaskiga hönätet blir detta en utmärkt ”slow feeding”-foderplats för mina två tjockisar. De små maskorna i nätet gör att de, trots att de har mat kontinuerligt, inte kan vräka i sig de enorma mängder de med säkerhet skulle göra utan nät. Nu ska tjockisarnas midjemått minska!

I torsdags fick Saga vinterpjucksen påspikade också för snart kommer de att behövas. Tor däremot får gå barfota ett tag till. Om det blir en riktig vinter med kyla och snö bör han klara sig utan skor hela tiden, så en så’n vinter hoppas jag på. Blir det alltför halkigt och eländigt åker givetvis vinterskorna på på momangen!

Hipp hipp hurra! …lite så där i efterskott till min käre sambo som fyllde år i onsdags! Vi firande genom att lämna telningarna hemma med faster Anna som barnpiga och själva bege oss på restaurang. Roma förärades av oss ett besök och bjöd på gudomligt god mat.

Helgen har också gått i födelsedagsfirandets tecken och det har varit fikabröd, tårtor och presentpapper så långt vi skådat. Nu är den biten över och om 12 dagar sticker vi till Thailand!

Idag är ingen vanlig dag

2011-10-11T19:38:00.005+02:00

För idag är det Idas födelsedag!

För två hela år sedan gick det till så här...

Hipp hipp hurra för våran lilla fislisa ida'!

Födelsedagsfika i sängen på morron är grejer det!

Phu!

2011-10-10T19:10:00.002+02:00

Ibland tycker jag det är lite skönt när arbetsveckan börjar… För då kan jag en hel dag sitta på arslet och göra mitt. Jag blir inte störd och jag kan i lugn och ro sitta och ägna mina tankar åt det jag för tillfället håller på med. Slipper avbryta mina tankegångar genom att hjälpa än den ena än den andra eller för att se till att inte världskrig utbryter hemma. Jag får gå på toa helt själv och kan ägna mig enbart åt min egen mat när det blir dags för lunch. Det är skönt.

Men, sen är det ju så att eftersom jag är på jobbet om dagarna och sitter på arslet och tänker mina hela tankegångar och äter och skiter ostört osv så innebär det automatiskt att jag får så mycket mer att göra när jag väl är hemma. Det är av den anledningen som helgerna blir så förbannat fullspäckade att jag är så himla trött när söndagkvällen gör sitt antågande. Helt slut!

Denna helg har verkligen inte varit nåt undantag. Det har varit fullt ös hela helgen!

Vi har tittat på Axels framtida skola, varit på barnkalas, vuxenkalas och hundsim. Däremellan har jag hunnit (med nöd och näppe) motionerat pållan två gånger, byggt klart vinterhagen och förbättrat stängslingen i ena sommarhagen, städat åt kaninerna, flyttat hem hästarna och handlat. Igår blev det inte ens nån middag för den vuxna delen av hushållet utan vi knaprade i oss lite chips istället.

Inatt vaknade jag av en dunkande huvudvärk som har hållit i sig hela dan och jag har dessutom ont i hela kroppen. Förmodligen träningsvärk efter helgens kroppsarbete. Men snart är allt klart som ska vara klart innan vintern kommer och vi med gott samvete kan åka på semester. Om 18 dagar åker vi!

Sadlar

2011-10-06T19:04:00.006+02:00

Jag har hamnat i sadelfunderingar… Igen… För hundrade gången... Det ger mig huvudvärk!

Det här med sadlar är nämligen inte lätt. Det är en DJUNGEL! Sadlar är som springskor – de måste passa PERFEKT annars blir det skav, felbelastningar och annat otäckt. Vill ju så klart ha det bästa till min fina häst så hon slipper få bekymmer.

Och har man då, som jag, en häst som är breeed så blir det extra svårt. Än svårare blir det när hästen byter skepnad dvs musklar om sig eller blir fetare/tunnare.
Saga har ju fettat på sig lite och den vanliga sadeln med bom hon har funkar inte så bra längre. Den bomlösa sadeln gör att jag sitter som i split med benen och det gillar inte mina höfter nåt vidare. Har därför börjat snegla på lite andra bomlösa modeller och har våta, läderdoftande drömmar om vissa.
Fördelen med en bomlös sadel är att den passar bra på de flesta hästar varför risken att jag måste börja leta sadel igen när jag skaffar ny häst (Saga kan ju inte leva för evigt, tyvärr…) inte är så stor. Och hittar man en sadel man gillar så vill man gärna klamra sig fast vid den så länge det går.

Tyvärr kostar de modeller jag fastnat för en mindre förmögenhet och jag är ju som bekant inte särskilt rik av mig.

Vad sägs om den här: Fhoenix Vouge till det fina priset av 17 900 kr… som hittat…

Eller den här: Sensation Ride G4 kostar ”bara” uppemot 14 000 kr…

Eller vad sägs om den här:Star Trekk Dressyr endast 12 600 kr... suck...

Så hur gör man?? Ska gå igenom vad jag kan sälja av här hemma och förhoppningsvis finns det lite så jag kan finansiera en ny sadel så småningom.

Strax före jul kommer skatteåterbäringen… Prisa gud! Då kanske Anna har råd med en ny sadel…

Just nu försöker jag dock spara pengar så mycket det går (går inte så bra dessvärre…) inför den stundande resan till Thailand!

Höstsol, rena hästar och äventyr i svampskogen

2011-10-03T20:56:00.007+02:00

En till helg som hastigt och lustigt är till ända. Fint väder har det varit och solen har lyst i kapp med de gulnande löven. Vackert höstväder med andra ord.

Även på söndagen hann jag med en liten ridtur. En härlig skogsrunda utan några som helst krav, barbacka och med hackamore. Sagan var under hela turen mjuk och klev på med långa elastiska kliv och jag kan inte annat än älska den där hästen av hela mitt hjärta. Önskade att jag hade mer tid över för henne bara…
Damen kan dessvärre lätt bli lite tung i handen när jag rider med hacket vilket ställer högre krav på mig när det gäller min inverkan med sitsen. Och trots att det var ett kravlöst ridpass så var jag ändå tvungen att prova jobba med formen en liten stund. Gick rätt bra om jag får säga det själv.

Efter ridturen pysslades fröken om med kyllera på benen och lite hovsmörj. Hon har några torrsprickor i hovarna som jag försöker få bort med hjälp av örter. Tycker att det fungerat rätt bra men det är fortfarande några månader kvar till resten av hoven växt ut och sprickorna helt och hållet (förhoppningsvis) försvunnit.

Även Tor fick sin beskärda del av pyssel då det var hans tur att bli shamponerad. Han gillar det INTE! Det syns i ögonen på honom. Men han är så snäll den store farbrorn att han står snällt och stilla och inte rör en fena. Kniper lite extra med svansen bara och kör upp huvudet HÖGT i luften när det är dags att tvätta luggen. Men ren blev han och nu doftar båda hästarna gott och är flygiga och fluffiga i sina manar. Känns skönt att kunna stryka ännu en grej på att-göra-listan inför hösten. Nybadade och rena hästar – check!Snart kan jag även stryka nya trådar i vinterhagen. Har bara en del kvar nu innan det är nytt och fräscht överallt. Dock ska hagen kortas ned något och nya stolpar ska ner där så det är väl den jobbigaste delen som är kvar. Tur jag är stor och stark och en hejare på att svinga släggan!

Även idag har jag lyckats med konststycket att stryka saker från den där före-hösten-listan då jag sopade ur hela stallet från allt gammalt spån och diverse spindelväv. Ströade sen upp med nytt fräscht spån både i hästarnas boxar och i kaninernas nya burar. Roxy fick till och med flytta in i nya lyan. Nog såg det fint ut alltid men lite ensamt kändes som det blev för henne där när jag väl lämnade henne och stängde dörren... Men i morrn får hon en granne så då blir det nog bättre.

Tidigare på eftermiddagen drog jag med mig ungarna ut i skogen på lite svampjakt. Att gå och plocka svamp med barnen är en både tids- och tålamodskrävande uppgift. Först ska man se till att få med sig båda barnen till stället i skogen där svamparna växer. Alla som vet hur barn är vet också att den oansenligaste sten kan var väldigt intressant att titta lite närmare på...

Den minsta av telningarna var jag dessutom tvungen att försöka få att förstå att i svampkorgen ska vi lägga svamp. Svamp och inget annat. I svampkorgen ska man inte lägga varken stenar kottar eller barkbitar. När tösabiten väl förstått så långt är det dags för nästa etapp i tankegången. Nä, inte en sån svamp! Och inte en sån svamp heller! Nä, absolut inga ruttna svampar! Ja, och så där får man hålla på. Till slut hittade vi rätt sorts svamp och då började kampen med att få henne att förstå att man ska låta bli att kliva på svamparna innan vi lägger de i korgen... Hå hå ja ja... Vi fick i alla fall med oss nästan en hel korg trattisar hem. Och enlång pinne, och en kort. Och fyra kottar. Och två stenar...

En glad äventyrerska

Och en lika glad äventyrare

Äntligen har jag ridit!

2011-10-02T08:02:00.006+02:00

Fick äntligen till en liten ridtur för egen del igår. Vädret var underbart och Saga var lika härlig som vanligt.
Dessvärre har hennes nya, rundare kroppsform ställt till det så att hennes sadel inte riktigt passar längre. Sadlade henne därför med den bomlösa igår. Saga är i vanliga fall väldigt grov och med den bomlösa sadeln blir hon än bredare. Igår kände jag dessutom av hennes fetma varför jag fick känslan av att sitta på en farmartank när jag väl kravlat mig upp. Nåja, jag hoppas att mer frekvent ridning ska göra att hennes normalare kroppsform snart kommer tillbaka.

Efter ridturen igår schamponerade jag henne så nu är hon ren och fin.

Idag blir det nog en barbackatur!

En kroppsform vi saknar...

Kallblodig mördare?

2011-09-28T21:49:00.003+02:00

Blodtörstiga Anna...

Japp, det är jag det!

Reaktionerna när jag berättar om mina kaninslaktarplaner är minst sagt olika. Vissa anser att jag tänker helt rätt. Nån säger med beundran i rösten att jag är häftig. Vissa utstöter nåt sorts mmm-ljud och säger: kanin är gott!

Sen finns det de där andra… De som tittar på mig med en blandning av avsky och förfäran i blicken. Som tycker att jag är grym och att det är hemskt. Dessutom ser jag i deras blickar att de tycker att jag är konstig.

Jag tycker fenomenet är mycket intressant då de flesta av dessa reaktioner har uppstått i lunchrummet på jobbet. De flesta sitter då och smaskar i sig av sina köttfärsbiffar eller ost & skinksallader. När jag lite försiktigt frågar om de inte tycker att det är bättre att äta kött från djur som man vet haft ett gott liv än att äta kött som man köpt i butiken (och åsyftar naturligtvis den animaliska produkt som ligger på skeptikerns egna tallrik) och inte vet ett dugg hur de levt sitt liv så blir svaret: Men kaniner är ju så SÖTA!
Ehhh… jaha..? Och logiken i det är….?

Är det alltså mer legitimt att leva ett gott (och långt) liv om man är söt? Eller är det bara en tankevurpa hos de som uttrycker sig på detta dubbelmoraliska sätt?

Jag hoppas det. På tankevurpa alltså.
Samtidigt är jag ändå rätt övertygad om att detta dubbelsidiga sätt att se på saken kommer att fortsätta. Kommer att spridas ner i generationerna så att folk till slut inte alls kan sätta samman biffen på den egna tallriken med att ett djur fått sätta livet till.

För de som anser att det är hemskt och grymt att döda kaniner för att äta upp dem tycker också att det är hemskt att barn får vetskap om denna grymhet. Men varför då? Det torde inte vara någon hemlighet att naturen och världen ser ut som den gör: Vi äter kött. Kött är djur. Så är det bara.

Då är det väl bättre att barnen får ta del av detta som den naturliga sak det egentligen är. Så här är livet, liksom. Sen är det upp till oss förståndiga (?) vuxna att få barnen att inse att man kan påverka för köttdjurens väl och ve genom att välja att äta upp såna som har haft ett bra liv. Den egna kaninen hemmavid torde, om allt gått rätt till, ha haft det betydligt bättre än ett industriuppfött djur med allt vad det innebär. Trånga ytor, för kraftigt foder vilket ger för kraftig tillväxt där skelett och leder inte orkar med tyngden, djur som aldrig får se solen eller känna gräsets doft. DET tycker jag är grymt! Inte att döda den lyckliga, nöjda, inte ont anande kaninen. som trots sin oerhörda söthet inte lider när den väl är död.

Medryttare och haglyft

2011-09-25T21:20:00.003+02:00

Nu har jag vallat alla medryttar-aspiranter klart. Tror Sagan blev lite konfunderad över alla nya ryttare hon blivit presenterad för den senaste tiden. Vissa gillade hon bättre än andra, och visade det med all tydlighet. Naturligtvis lyssnade jag på min tant och valde den som passade både henne och mig bäst. Det visade sig bli en tjej som bara bor en par kilometer bort! Saga verkade gilla henne och jag gillade det faktum att hon tog det väldigt försiktigt när hon red. Provade lite smått liksom och öste inte på i galopp det första hon gjorde. Dessutom är det givetvis ett stort plus att hon bor nära.

Nu hoppas jag att detta fungerar bra så att tant kan få komma ut och röra på sig fyra-fem gånger i veckan. Då slipper hon stelna till och jag slipper gå omkring och ha dåligt samvete för att jag inte hinner med att rida henne.

För övrigt är jag nöjd med helgen då jag för en gångs skull tycker att jag fått mycket gjort. Kaninburarna i stallet är färdigbyggda. (Tack till bästa sambon!) Jag har också påbörjat arbetet med att byta ut trådarna i hästarnas vinterhage och fixa till de stolpar som behöver rättas upp och jag hann med mer än jag räknat med. Hagen kommer bli så fin!

Nu en till jobbarvecka innan det är dags för lite helg igen. Fasen vad veckorna går fort!!

Tjockis

2011-09-20T22:06:00.003+02:00

Fan också!

Jag verkar ha tappat greppet...
För första gången sedan jag köpte Saga har hon blivit fet. Grov har hon varit tidigare men nu ser hon ut som en välfödd julegris. Känns inte bra...

Förra hösten var problemet det motsatta, jag hade svårt att hålla henne i hull. Denna höst är hon alltså en tjockis.

Men, som tur är kommer en lösning på problemet snart. Jag har nämligen annonserat efter medryttare eftersom jag kände att det inte var hållbart i längden att enbart motionera tanten en eller två gånger i veckan. Några svar har jag fått och ikväll var en tjej här och provade och i morrn kommer en annan.

Så snart hoppas jag på att Sagans träning kan komma igång med lite mer kontinuitet och vi slipper stela muskler och en tunnformad kropp.

Nytt och gammalt vrålåk

2011-09-11T17:41:00.004+02:00

Kors i taket!

Jag har bytt bil….

Efter 12 fina år tillsammans med min underbara Skoda Felicia blev det helt plötsligt dags. Inte för att hon ännu gjort sitt på jorden utan helt enkelt för att Tobbe fick tag på en något bättre bil till ett väldigt bra pris. Och handen på hjärtat så börjar Skoda trots allt att bli lite skamfilad.

Det är inte utan att det känns tungt i hjärttrakten. Hon (för det är en hon!) har skött sig med den äran i så många år. Startat nästan jämt och tuffat på oförtrutet som värsta traktorn. Och trots att många mobbade mig när jag köpte henne, och fortsatte mobba mig genom alla år, har jag aldrig ångrat köpet av min kära Skoda. En mycket bra bil för lite pengar helt enkelt, och billig att underhålla. Men, nu är det alltså slut… Hon är såld.
Jag hoppas han behandlar henne väl...

Nya bilen då? Jo, det är en Audi. Inte lika rostig som Skodan och överlag något fräschare. AC, fönsterhissar och centrallås. Mjuk och trevlig att köra. Bäst av allt är att den har drag och att jag med den får köra min hästtransport på bara B-kort. Äntligen en egen dragbil!
Finns bara en sak som är dåligt med den. Den går alldeles för fort! Det är nästan en omöjlighet att köra i femtio för då känns det som om man står stilla. I åttio känns det som om man kör femtio. Men jag kämpar på och försöker hela tiden tänka på hastigheten, kanske lär mig nåt tag.

Här är en bild på den:

Av förklarliga skäl kallar jag honom för Burken. För att det är en han, det ser man ju!

Sjumilakliv...

2011-09-05T22:12:00.002+02:00

…gjorde jag inga alls i helgen… Däremot älgade jag omkring rätt bra ändå. Var ju äntligen dags för tjejmilen. Redan på fredan så hoppade Lena, Linda, Lotta och jag på bussen för vidare färd till huvudstaden och det väntande hotellrummet. Väl framme skyndade vi oss iväg för att hämta ut vår nummerlappar och efter det passade vi naturligtvis på att shoppa lite. När vi kände oss nöjda med det blev det en snabbvisit på hotellrummet innan vi älgade iväg för att leta nånstans att äta middag. Tyvärr fick vi älga på rätt länge innan vi kom fram varför vi fick äta rätt snabbt för att hinna älga vidare till bion som vi köpt biljetter till. Det blev under dagen ett jäkla springande fram och tillbaka. Och då menar jag inte att vi promenerade i maklig takt utan det var mer i fart av Powerwalk hela tiden. Vi hade därför redan motionerat oss rätt bra när det slutligen blev lördag och dags att gå (jodå vi gick dit också…) till start. Efter loppet gick vi tillbaka… Sen, på kvällen, gick vi ut och letade efter restaurangen vi bokat bord på. Den hade flyttat… Så då fick vi gå lite till… Så förutom själva loppet så fick vi nog någon mil extra i bena denna helg.

Så jag kan nog tala för oss alla när jag säger att vi kände oss rätt möra i våra ben igår. Och fötter. Och höfter. Men själva löpandet gick bra och jag tror att vi alla var nöjda med våra prestationer. För egen del gick jag i mål några minuter snabbare än jag hade räknat med. Hastigheten överlag under loppet var snabbare än vanligt. Det var roligt, och jobbigt och väldigt mycket folk. Under de 10 km som jag sprang spanade jag in otaliga rumpor. Rumpor i alla möjliga former och storlekar gungade förbi, breda, långa, gigantiska, små, fasta, sladdriga, bulliga och en och annan troslös. Mycket underhållande.

I matväg hade vi tur som i dagarna två fick möjlighet att avnjuta delikata måltider. Sushi, pasta, fisk och magnifik efterrätt. Att jag sen fick huvudvärka à la migrän när det vankades drinkar och klubbliv på lördagkväll var ju inte så roligt. Snälla Lena fick eskortera en illamående stackars Anna tillbaka till hotellrummet. Trots en relativt tidig kväll utan stora mängder alkohol och sovmorgon till 9 så hade jag fortfarande huvudvärk på söndagen. Förbaskade skalle!

Nu är helgen över och vi har redan börjat se fram emot nästa Tjejmil. Då ska vi springa ännu snabbare!

Dalmatiner Rex

2011-08-31T20:54:00.004+02:00

Igår blev det tillökning i vår familj. Barnen och jag åkte iväg och hämtade en liten kaninunge på 11 veckor. En hona av rasen Dalmatiner Rex som vi har döpt till Roxy. Söt som socker så klart!

Tanken är att hon till våren ska bli flickvän till Kalle Kanin och att de ska få producera ungar ihop. Ungarna ska sedan säljas och/eller slaktas till husbehov.
Dessvärre har Roxys alla kullsyskon var och en dött knall och fall varför jag är rädd att detta öde drabbar även henne. Vi håller dock tummarna för att hon klarar sig bättre än sina bröder och systrar.

Många tycker det är en bestialisk tanke att slakta sina egna små gullekaniner för att äta upp dem men jag är av den bestämda uppfattningen att ett dött djur inte lider. Däremot kan de lida på sin väg till döden, varför det i min själ känns skönt att äta egenuppfödda djur som jag vet har haft det bra under sin tid på jorden. Att handla kött i kyldisken i matvaruaffären är enligt mitt tycke bra mer bestialiskt då vi inte har en aning om ifall djuren haft ett elände genom livet eller inte. Inte vet vi vad de fått i sig heller i form av medikamenter och andra konstigheter. Mina kaniner däremot kommer att födas upp på naturligt och bra käk.

Rexkaninen härstammar från Frankrike. Pälsen är mycket tät med raka 15 till 20 millimeter långa hår. Täckhåren är lika korta som underullen, vilket ger en mycket tät päls men en känsla av plysch. Finns i olika färger och färgteckningar. Dalmatinern är, som man kan ana, prickig.

Kräftkalas med bästa brudarna

2011-08-30T21:18:00.002+02:00

Helgen var underbar! Stressade som en liten amfetamin-hög iller för att få till allt innan jag kunde åka hemifrån. Mata höns, katter, kanin och kolla vatten åt hästarna. Packa åt barnen, åt Emma och åt mig. Packa maten som skulle med och dessutom samtidigt försöka se till så ungarna inte blötte ner sig eller lortade ned sig mer än nödvändigt under tiden. Var blöt i svett när jag väl satte mig i bilen för att dumpa av mina skyddslingar hos sina vakter. Hunden hos mor och far och ungarna hos svärmor. Efter avlämningarna åkte jag till Lena och så drog vi!

Mot Finsthögst och Lappudden, Lottas stuga där vi skulle kräftkalasa och umgås hela natten. Hur mysigt ställe som helst!

Vi började med att smörja kråset med kräftor och tillbehör. Givetvis drack vi vin till och efter maten blev det dags att bada i badtunna. Varmt och gött och helt underbart uppfriskande att hoppa i sjön emellanåt. Dock blev det väldigt mörkt efter en stund och lite svårt att veta var man skulle sätta fötterna. Att vi drack skumpa i plurret hade givetvis inte ett dugg med det att göra.

Efter bad var vi tydligen hungriga igen för då slank det ner en hel del snacks tillsammans med massor med allmänt prat och till och med en liten musik-quiz utan facit. Vissa av oss satt uppe till tre och diskuterade livets alla gåtor. Vädret var varmt och vi satt ute hela tiden och såg en enda mygga på hela tiden. Stjärnklart var det också stundtals och mycket vackert.

Dagen efter polymasade vi. Satt på en brygga och åt frukost, drack lite kaffe och badade lite. Pratade mycket. Städade slutligen ihop och for hem. En mycket lyckad vistelse och jag hoppas att vi snart kan göra om det hela. Jag är så glad över alla mina fina vänner.

Söndagen var jag och barnen bara hemma. Fick besök av goda grannar som ville fira Axel i efterskott.

Vips så var denna helt till ända och snart är det dags för nästa. Då står Tjejmilen på agendan för min del och en hel helg i huvudstaden. Dessvärre börjar jag känna en viss ”ihålighet”, eller vad man ska kalla det, i bihålorna. Vi får väl se…

Ridtur

2011-08-25T21:24:00.005+02:00

Igår fick jag äntligen bege mig ut på en liten ridtur igen. Hovis kom på eftermiddan och fixade både Tors och Sagas fötter, så efter en snabb middag sadlade jag min fina flicka och traskade upp i skogen med henne.

Hade tänkt ta en lugn och försiktig tur eftersom hon inte varit igång så mycket på det senaste. Tyvärr (eller hur man nu ska säga) är Saga så förbaskat ambitiös och positiv till arbete att det blir svårt för mig att hålla igen. Det är ju så himla roligt när hon är så där lyhörd och villig och utför allt jag ber om att jag liksom inte kan låta bli att arbeta henne. Stackars tanta! Fast hon verkade i och för sig bara tycka att det var roligt.

Trots att turen var ganska kort lyckades vi plocka in diverse övningar såsom övergångar, skolor i skritt och trav, skänkelvikningar och galoppfattningar från både skritt och stillastående. Övade kort kort galopp och därifrån direkt halt. Koncentrerade oss även en hel del på att få till en dröjande och fin takt i skolorna vilket funkade super. Som ni ser lyckades vi trycka in det mesta på denna lilla ridtur vilket kanske inte är optimalt för en gammal häst som stått rätt mycket på senaste tiden. Men det var ju så himla roligt!!! Och hon är så underbar min fina häst! Det märks absolut inte att hon är 21 år!

Sådär ja. Nu har jag skrutit över Sagan ytterligare en gång. Jag måste ju liksom det, hon är ju faktiskt min drömhäst och jag kan inte för mitt liv tro att jag någonsin får tag på en lika underbar häst igen. Jag bävar inför den tidpunkt då hon börjar känna av sin ålder….

Nu blir det väl lite stiltje med ridningen igen några dar då Tobbe beger sig till Tyskland en vända över helgen. Själv ska jag på kräftkalas med bästa brudarna!

Avslutar med en liten bild från i måndagskväll. Idas blodiga näsa efter hemkomsten från akuten.

Dåndimpen

2011-08-23T22:05:00.003+02:00

Igår höll vi allihop här hemma på att dö en smula. De flesta av oss av skräck och en av oss genom att ramla i golvet så det dånade i hela huset.

Det var lilla Ida som ramlade ur Axels loftsäng. Tur i oturen så landade flickstackarn på näsan och den brukar tydligen vara rätt mjuk i den åldern. Visserligen blödde hon en hel del och vi blev rejält chockade allihop. Inte minst Axel som såg när det hände och drabbades nog av lite panik för han gallskrek rakt ut och blev jätteledsen.

Jag och Tobbe var på nedervåningen när det hände. Hörde en rejäl duns, gav varandra ett ögonkast och slängde sen allt vi hade för händer och rusade upp på Axels rum. Ida hade då börjat kravla sig upp från golvet med blodet forsande från näsan. Att hon gallskrek kändes som en stor lättnad i sammanhanget. Tobbe plockade upp henne och jag fick ta mig an en skrikande och storgråtande Axel.

Det blev en tur till akuten där de kontrollerade att allt stod rätt till. Läkaren kände på huvud och nacke och kollade ögon och öron och allt såg bra ut. På frågan var hon hade ont nånstans så tryckte Ida, hårt (ajaj!) och bestämt på näsan men nekade att hon skulle ha ont nån annanstans. Läkaren bad oss stanna en timme för att hålla koll på ifall hon skulle börja kräkas eller bli onormalt trött. Men hon mådde varken illa eller blev trött, däremot hade vi fullt sjå att få henne att låta bli att klättra på allt!

Vid läggdags var Ida lite täppt i näsan men annars lika glad och go som vanligt. Axel kände sig lite ledsen när det var dags för honom att klättra upp i sin säng så jag låg däruppe med honom en stund och vi pratade om vad som hänt. Han är så duktig och förståndig vår lille grabb och jag hoppas att han inte tar på sig nåt av olyckan. Både jag och Tobbe har förklarat bestämt för honom att allt var vårt fel och ingen annans.

När jag själv lagt mig kom alla obehagliga ”tänk om”-tankar krypande… Tänk om hon landat på huvudet och inte på näsan. Tänk om hon landat på nån hård och kantig leksak. Tänk om tänk om tänk om…. Hua! Dessutom klandrar jag naturligtvis mig själv för att inte ha förutsett det hela och sett till att hon inte var där uppe. Känner mig som en urusel människa som inte förtjänar att vara mamma. Typ…

Men nu har vi lärt oss nåt. Allihop. Förhoppningsvis även Ida. Vår lilla klätterkusa.

I helgen firade vi Axel som fyllde fem. Trots att han tidigt på lördagmorgon förklarade för oss att han inte ville varken fylla år eller ha presenter eftersom han inte vill bli stor, så verkade han i slutändan inte ha något alls emot tårta och att öppna sina paket. På lördag tog vi med honom på bio och tittade på Bilar 2. Axel blev som väntat alldeles exalterad.

I söndags fixade jag tillslut den sista halvkilometern för att avverka milen. Gick ju bra även om jag efter ungefär halva sträckan kände för att lägga mig ned och sova en skvätt. Jag antar att två dagar med bullar och tårta som huvudsakligt födointag inte är direkt lyckat i träningssammanhang… Men det gick och nu ska jag inte springa så långt nåt mer förrän det är dags för Tjejmilen.

I helgen hade jag dessutom, förutom allt det andra med kalas och springning och grejer, tänkt rida en massa. Men när jag tog in Sagan för en liten tur redan på fredagen så hade damen tappat en sko. Provade rida en liten vända och visst, tanten var taggad som vanligt, men jag kände ändå att hon tappade vänster bak (den skolösa) emellanåt, varför det inte blev mer ridet i helgen, vill inte riskera nåt i onödan. Hade jag kunnat använda ridbanan hade det säkert gått utmärkt men den är alltför hård när det är torrt ute och alltför lös när det är blött. Suck! På onsdag kommer i alla fal hovis så jag hoppas på att kunna rida lite mer till veckan istället.

Seg tupp och vacker häst

2011-08-16T21:59:00.005+02:00

Springningen börjar ta sig. Var ut i på en längre runda i söndags på hela 9,5 km. Jag tog det lugnt och joggade på i så fin takt att jag inte ens kände mig trött när jag kom hem. Avverkade det hela på 63 minuter vilket jag känner mig mycket nöjd med. Om jag utnyttjar utförslöporna lite bättre och pinnar på lite extra där kan jag säkert kapa några minuter också. Oron inför Tjejmilen har således mildrats något och jag ser hellre fram emot det som en rolig helg i trevligt sällskap.

Idag har vi haft Åström till middag… Dvs den elake tuppen som legat i frysen sen den dagen han mötte sin skapare. Igår tillbringade jag långt tid i stallet med att flå den satan. Men utan riktiga grejor, dvs en rejält vass och bra kniv, så såg det mer ut som om jag ägnade mig åt ”massaker av dött djur” än beredning av mat. Men efter många om och men, blodvite på mig, ett förbaskat långt flöde av osande svordomar och hätska dödshot, både riktat mot den redan mycket döde tuppen och mot kniven(?!), så var han tillslut naknare han varit nånsin tidigare.

Han smakade i alla fall rätt okej även om han var så seg så det knappt gick att tugga i sig. Men det skyller jag tillagningen på. Nästa gång det vankas avdankad tupp får det bli i gryta!

Ikväll har jag även lyckats hinna med en liten ridtur. Kändes helt underbart på en underbart positiv häst! Eller ja… positiv när jag väl sitter på. När jag stod på backen och skulle göra iordning tanten var hon som alltid lite sur och tvär. Men en Saga som inte är bitsk är en Saga som det är nåt fel på. Så är det! Hon är en riktig ragata när det ska borstas och grejas men förvandlas till en sprudlande, hårt arbetande stridshingst när man väl sitter på. Helt underbar! Dessutom var det en förbicyklande som utbrast "Gud vilken fin häst!" när hon såg oss vilket naturligtvis förgyllde hela ridturen lite extra.

Till helgen vankas det födelsedagskalas. Axel fyller fem år och jag kan inte förstå att jag kan vara mamma till en så stor grabb. Jag som är så ung liksom! Ja ja, vi planerar i alla fall firande i dagarna två och ett litet biobesök. Bilar 2 tänkte vi ta med Axel på och vi tror han kommer bli extatisk av glädje.

Tur med djur... eller inte...

2011-08-14T20:36:00.005+02:00

Ja här hemma verkar den ena djurskadan efter den andra avlösa varandra.

Sagas sårskada har tack och lov dragit ihop sig bra och det ser inte ut att bli några större kvarvarande ärr. Det är ju skönt. Men förra helgen upptäckte jag att Tor har fått några konstiga skador på rumpan. Det ser ut som om han bränt sig via friktion eller nåt med stora brännblåsor till följd både här och där. Kan inte hitta nåt i hagen som kan vara den tänkbara orsaken. Har smort med rejäla lager Helosan varje dag och nu börjar den skadade huden lossna för att ge plats för friskt rosafärgad hud under. Tor formligen stornjuter när jag är där och smörjer.

Förra helgen blev dessutom en av våra hönor mål för grannterriern Elsas blodtörstiga käftar (inte så illa som det låter, Elsas jaktinstinkt tog överhanden helt enkelt) vilket resulterade i en i det närmaste naken gump med två blodiga revor på. Vi hävde på blå sårspray ämnad för hästar, varför hönans rumpa nu lyser rosa med blåa fläckar på. Hon repade sig mycket fort och har inte lidit några större men av händelsen.

Och den senaste raden av djurskador, och den värsta, drabbade vackra Emma i fredags då hon, inte ont anande, fick sina fiskar varma av en väns hund. Två sår på ena frambenet som vid den första anblicken inte såg så farliga ut men för säkerhets skull fick hon åka till veterinären. Huden hade slitits loss från köttet på ett stort område på benet och två dräneringsslangar sattes in samt att hon fick antibiotika och smärtstillande utskrivet. De första dagarna låg Emma i sin bädd och gnällde och skrek högt så fort hon var tvungen att röra på sig. Nu har den värsta smärtan gått över och största bekymret verkar vara tratten som hon stuttar med både här och där, och knuffar omkull ungarna med. Dessutom skrämmer hon hästarna halvt från vettet när hon kommer traskande med den stora parabolen runt skallen.
På tisdag ska dränet tas bort om allt ser bra ut. Jag hoppas att min fina stackars flicka snart ska vara helt återställd.
Gör ett försök att uppväga allt elände med en bild på våra gulliga och yngsta kycklingar med mamma.

Hästar, ridning och att springa lagom

2011-08-10T19:52:00.003+02:00

Just nu känns det lite frustrerande det här med hästeriet. För hur jag än vrider och vänder på det så verkar det aldrig finnas tillräckligt med tid som jag kan lägga ner på hästarna. Inte ens i sommar när vi haft semester båda jag och Tobbe har jag lyckats få till det med ridningen som jag önskat. Det har varit tokvarmt, ösregn, tappskor, sårskador och en massa annat bös som kommit emellan. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop det som jag vill. Det är nästan så att jag ibland funderar på att sluta med hästar helt och hållet och vänta till tiderna blir bättre. Att ständigt vara besviken och frustrerad över att jag aldrig hinner det jag tänkt är så jäkla nedbrytande på nåt vis. Men… om jag slutar med hästar… vem blir jag då? Hästarna är ju liksom en del av mig själv. Nåt jag alltid tänker på och som jag alltid ”drömmer” om. Nåja, bara barna blir äldre så blir det säkert bättre.

I morgon bitti planerar jag dock en ridtur. Ämnar pallra mig upp ur sängen klockan fem så jag kan ta med tanten på en liten kort morgontur innan jobbet. Och till helgen borde jag väl kunna få till en liten tur också va?!

Det jävliga är att jag måste ju ut och springa också. Tjejmilen går av stapeln i början på september och jag har ännu inte sprungit mer än sju kilometer. Måste få till en längre runda i helgen!
I morse var jag uppe tidigt och sprang sex kilometer i alla fall. Och idag kändes det helt okej. De senaste gångerna har jag nämligen känt mig lite smått döende efter nån kilometer. Hela löprundan har således varit en enda lång pina från början till slut och jag har inte kunnat förstå hur det kunna bli så. Tanken på att behöva lida så i en hel mil har gett mig milda känslor av panik. Men i morse kom jag på varför jag lidit så: Jag har sprungit för fort! Idag, när jag drog ner tempot lite så återfick jag den där känslan av att jag hade kunnat springa hur långt som helst. Skönt! Det ger mig lite nytt hopp inför den där milen som snart ska avverkas.

Någon som rider kontinuerligt och tränar var och varannan dag är i alla fall Olina. Hon har tränat upp Garlic riktigt riktigt bra och jag är så himla glad samtidigt som jag är så stolt över min lilla häst!

Film när de hoppar.

Läs mer om deras träningar här:

Olinas blogg

Borttappade barn

2011-08-08T20:22:00.004+02:00

Inser att jag nästan aldrig har tid att blogga längre. Det finns liksom så himla mycket annat att göra istället. Men nu har jag några minuter över efter att jag gnitt på som ett skållat troll hela eftermiddan. Flytt av hästar, lite hönsskötsel, matlagning, ätning, badning av barn, nattning av barn och så har jag lyckats damma hela huset på det också. Så där under tiden och emellan så att säga. Har man dammvippan under armen går det ju bra att vispa runt lite med den när man förflyttar sig mellan badrum och kök liksom. Inte undra på att jag känner mig trött emellanåt. Nåja, nu sover knoddarna förhoppningsvis och jag har tid att slänga in några rader.

Sägensafarit var i alla fall kanonbra. Lite lagom skumt på kvällskvisten så man hade fullt sjå att kolla på stigen för att inte snubbla och att samtidigt glo inåt skogen efter allt som prasslade och viskade. Vid ett tillfälle blev det så himla spännande att instinkterna slog till och alla i sällskapet utnyttjade säkerheten av att vara i flock. Helt plötsligt hade vi alla gyttrat ihop oss i en klunga med Tobbe i mitten som nån sorts mast att hålla i när stormen går. Skoj! Ett överlevnadscertifikat fick vi också. Eftersom vi överlevde;)

Annars händer det inte så himla mycket just nu. Tobbe och barnen drog till Gotland några dagar och jag var hemma själv. Innan de åkte planerade jag en massa saker som jag tänkte få gjort när jag barnlös skulle ha så mycket tid och ork över. Men hur det nu blev så kändes det som att ligga i hammocken och läsa en bok var viktigare än att måla hyllor, städa hus och sadelkammare och att olja in utemöblerna. Man behöver koppla bort alla måsten emellanåt också. Fast hur härligt det än var att rå sig helt själv så grumlades naturligtvis den frigjorda känslan av att jag längtade efter mina små huliganer. Inte utan att man blivit lite störd i hjärnkontoret efter man fått barn…

Och barn ja… det är ju liksom rart med barn….
Åkte till Valbo och Gävle med barnen och deras mormor i lördags. Jag hade tänkt att jag skulle försöka shoppa några skor på rea till i höst när vi åker till Thailand. Jag hade även intentionerna att jag skulle försöka få tag på en ny bikini. Men det enda som jag kom hem med efter den shoppingrundan var en deodorant och en nagelsax. Det går liksom inte så himla bra att shoppa när barnen inte är det minsta medgörliga. Det som fick droppen att rinna över och lusten att försvinna rakt ner i avloppet var när Axel försvann. När jag skulle betala mina prylar (deodoranten och nagelsaxen) på HM så gick grabbhalvan upp i rök. Medan mor förvarade Ida sprang jag runt i hela butiken och letade. Runt runt. Flera varv. Frågade personalen som inte sett till honom. Började vråla hans namn samtidigt som skräcken grep tag i mig och det enda jag kunde tänka på var boken jag just läst. ”3096 dagar” av Natasha Kampusch. Flickan som kidnappades av en främmande man när hon var tio år och som inte blev fri förrän åtta år senare…. Tidningslöpsedlar om försvunna barn som återfunnits mördade fladdrade också förbi i min panikslagna hjärna.
Då kommer den en pappa förbi med barnvagn och pekar inåt butiken. ”Han gömmer sig där borta.”
Under en klädställning låg Axelpaxel ihopkrupen och fnittrade! Phuuuuuuu!
Han har lovat att han inte ska göra om det mer nånsin…

Älskade lymla pöjk!

Inte nog med att jag tappar bort mina barn heller. I morse tappade jag även bort en av de stora kycklingarna. Räknade in de igår när vi stängde in fjäderfäna för natten och alla var på plats. Men i morse saknades en! Jag letade i hela hönshuset och trodde jag hade blivit galen på nåt vis. Nästan gnuggade mig i ögonen. Nåväl, en höna mer eller mindre är ju ändå ingen större katastrof men konstigt var det. Pallrade mig ut på en löprunda samtidigt som jag funderade på vart i helvete den satans kycklingen tagit vägen. Hemkommen igen gav jag mig fan på att jag skulle hitta den och se, bakom barnkammaren (en låda där höns med nykläckta kycklingar brukar placeras) fanns hon. Men springan är liten och jag kan inte för mitt liv förstå hur hon lyckats trycka in sin kropp där. Nåja, skönt att alla nu är på sina platser, både folk och fä!

Tillbaks till allvaret

2011-07-27T18:09:00.002+02:00

Så var semestern slut för denna gång och jag har redan tillbringat tre dagar på jobbet. Efter de första timmarna kändes allt som vanligt och som att jag aldrig varit långledig över huvudtaget. Märkligt det där…

Den där väldiga söndagsångesten jag hade räknat med skulle gripa tag i mig på söndagen, kom aldrig riktigt med full kraft. På morgonen kändes det lite kymigt med vartefter dagen fortskred så gick det bättre och bättre. Jag var fullt inställd på att nu är det dags att tillbringa dagarna på jobbet i stället.

Avsaknaden av den där väldiga söndagsångesten kan bero på att vi nu räknar ned till en Thailands-resa i höst. Med det i tankarna så har jag inte så stora bekymmer med att det är ett helt år kvar till nästa sommarsemester.

På hästfronten så är det sjukstuga som gäller. Upptäckte i söndags eftermiddag att Saga hade ett rätt stort så på ena bakbenet och var rejält svullen. När jag tryckte lite vällde ut var och när jag tryckte lite till sprack huden upp i en hudflik som jag drog bort. Uääääk! Som tur är har hon inte någon feber och haltar inte. Svullnaden har efter några dagar gått ned något även om det fortfarande inte är riktigt bra. Tvättar, lägger jodopaxomslag smörjer och har mig samtidigt som jag håller tummarna för att såret snart ska börja dra ihop sig och läka. Lurig period för sår detta, varmt och fuktigt… Hua!

De äldre kycklingarna är snart stora som höns och förbereder sig för att flytta till sitt nya hem hos Tobbes kusin snart. De mindre kycklingarna blev i slutändan bara fyra till antalet då den femte och sista var svag och drog inte in gulesäcken ordentligt. Den fick döden dö och så blev det bara fyra kvar. Tre av dessa är gulspräckliga och vi har aldrig haft gula kycklingar förut. Funderar på om det beror på att Göte är vetefärgad och ifall färgen på tuppen kan spela SÅ stor roll. Men det måste väl det. Ska bli intressant att se hur kycklingarna ser ut när de börjar få riktiga fjädrar.

På fredag ska vi Sägensafari!

På Stall Tirsta

2011-07-24T20:57:00.004+02:00

Det här inlägget har jag laddat länge för. Jag ville ju skriva långt och bra om den helg jag och Lena tillbringade på hästryggen i Fränsta. Tänkte att "till helgen - DÅ har jag tid att skriva ett långt inlägg!"

Men, sen hände det en massa otäckheter i Norge och allt annat känns som små bagateller i jämförelse och den där berömda sugen blev tappad. Fast jag gör väl ett försök ändå...

Jag och Lena lastade Sagan och for mot Fränsta på fredag eftermiddag. I Ljusdal brakade det till i transporten och vid en snabb titt kunde jag konstatera att Saga-damen haft av bakbommen. Inte mycket att göra, hon fick åka utan och det verkade inte bekomma henne det minsta, tvärtom, hon stod som ett ljus.

När vi kommit fram och släppt Saga i hagen med de andra hästarna (Garlic hälsade på Saga med en lång gnäggning) och packat in våra prylar i stugan där vi skulle få bo så blev vi bjudna på en god middag i form av tacos. Himla gott efter några timmar i bilen. Efter att ha jagat lite höns och kollat in övriga djur, åsnor, getter, får, grisar, kaniner och marsvin, så gjorde vi kväller. Jag och Lena i lillstugan bredvid stallet. Hur mysigt som helst! Vi sov underbart gott och fick uppleva en lyx av sällan skådat slag då fick sov alldeles ensamma i varsin säng utan att störas av eller behöva trängas med några barn. Något man sällan får uppleva som småbarnsförälder.

Efter gröt-frukost på lördag plockade vi in hästarna och gjorde oss redo för avfärd. Lena fick låna Garlic som bor på stall Tirsta när Olina har honom. Stellmagg, som haft fullt sjå hela natten med att vakta sina ston var lite trött. Inte blev han piggare av att gå ner sig i ett surhål efter vägen heller. Två gånger låg han på magen och kämpade. Som tur är blev han inte skadad och efter att skräcken gripit tag i oss alla en sväng så kunde vi fortsätta färden.

Vid en sjö och några stugor mötte Emmas sambo Robert upp oss lagom till lunch och tillagade gudomligt god älgkebab som vi njutningsfullt smaskade i oss. Sällan har väl nåt smakat så gott!

Därefter fortsatte färden hemåt. Utan större äventyr denna gång.

Till kvällen var vi rätt trötta och efter att ha försökt äta lite snacks ute på gården utan att bli nedbrottade av diverse snackssugna klövdjur (getter, får och ursöta grisen Sven-Ragnar) så la vi oss tidigt.

På söndagen startade dagen återigen med gröt-frukost och vi satt i sadeln runt halv nio. Denna dag red Lena på russet Mork. Han är 140 hög och alltså väldigt stor för att vara russ. En riktigt söt och vänlig kille.

Även denna dag kom Robert ut och lagade käk åt oss och vädret denna dag var kanon. Lite mycket broms på sina ställen bara. Slutdestination för denna tur var Lindberga Gård dit Saga varit utlånad ett år och tanten kände tametusan igen sig! Hon spetsade öronen och längde på stegen när vi började närma oss. Hon visste till och med vilken väg som ledde "hem". Det är väl inte för inte man pratar om hästminne.

Från Lindberga fick vi skjuts med lastbil och medan Emma donade med hästarna så åkte jag och Lena och tittade på när Olina hopptränade med Garlic. Han har utvecklats mycket och tog sig an uppgiften med sån inlevelse att jag och Lena nästan blev lite rädda. Särskilt när Olina hade fått oss att höja hindren rejält. Huga! Men de var så duktiga båda två! Olina har gjort ett kanonjobb med Garlic och jag är så himla glad att se att han trivs och får göra nåt vettigt med sitt liv.

Efter sen middag plockades Saga in i transporten igen och vi styrde kosan hemåt. Strax före halv ett var vi hemma. Trötta och otroligt nöjda över en mycket lyckad helg!

När jag kom hem stod en nybakt, varm sockerkaka och väntade på mig. Perfekt avslutning på en perfekt helg!

På väg

2011-07-15T11:26:00.004+02:00

Packar just nu inför ridlägret i Fränsta.

Tor och Saga träffade sina nya isländska kompisar igår och det gick hur bra som helst. Några bestämda skrik från Sagan bara, och Tor smörade för sina nya bekantskaper genom att fälla ut hela sin manlighet. Det hör inte till vanligheterna direkt men han var väl tvungen att visa sig på "styva" linan... Blir nog inga som helst problem för Tor att stanna med alla sina nya tjejer när Saga lämnar honom några dagar för äventyr.

Av de fem ägg som ruvats har fyra kläckts och när jag lyssnade på det femte ägget i morse så var det nån som pep därinne. Verkar som att det blir full pott på dessa ägg, fem av fem möjliga! Den sista att kläckas är förhoppningsvis en Houdan-Hedemorakorsning. Ska bli spännande!

Nä nu ska jag plocka fram sadelväskorna, ridskorna och hjälmen. Sen, bara Lena kommer, så bär det iväg mot Fränsta. Tjoho!

Ridläger

2011-07-14T08:59:00.004+02:00

Semesterns dagar rullar på med rejäl hastighet. Precis som jag förutspådde. Men vi har fått en hel del gjort också. Veden är kapad, klyven och inne. Ett lass hö har vi kånkat in. Vi har, under några barnlediga dagar, passat på att tapetsera om Idas rum och skaffat Axel en ny säng och möblerat om hans rum. Känns helt okej.

Till helgen laddar jag för ridläger. Det är jag och Lena Engberg som packar in Saga i transporten och styr den mot Fränsta och Emma Höglund. Där ska vi rida på långturer i dagarna två. Det blir långritt á la lyx. Dvs vi slipper sova i tält, behöver inte ha en massa packning med och istället för att laga mat över öppen eld i nåt dike så får vi maten serverad. Ska bli så himla kul! Jag hoppas på att vi får bra väder.

För att vi ska kunna ta med Saga på färden måste vi fixa sällskap åt Tor. Så idag ska jag ta med pållarna till grannen och se om de samsas med hennes islänningar. Fast Tor är ju en förståndig häst så det ska nog gå bra.

Punkbilder

2011-07-07T18:38:00.006+02:00

Häromdagen försökte jag knäppa kort på våra Houdaner, tuppen Houdini och hönan Doris. Inte det lättaste kan jag säga. De är rätt nervösa individer och är därmed inte stilla många sekunder i taget. Jag kan dock bjuda på dessa halvdana bilder. Först ut är Houdini.

Därefter en närbild på Doris.

Doris håller just på att äta potatismos på kortet, därav den kladdiga näbben. Gött mos! ...som man säger...

Semester

2011-06-30T19:18:00.004+02:00

Har semester nu.

Det känns lite overkligt faktiskt. Att inte behöva gå till jobbet på flera veckor. Jag vet hur det kommer bli... Semesterdagarna kommer rusa förbi så fort att jag knappt hinner blinka och helt plötsligt sitter jag där på kontoret igen. Får försöka njuta av ledigheten så mycket det bara går utan att knöka in alltför mycket på att-göra-listan. Går nog.

Fint väder är det också.

Glass är gott när solen skiner. Det tycker Ida också.

I hönsgår'n går livet sin gilla gång. Små-pycklisarna växer så det knakar och vi har ytterligare en surhöna som ruvar på ägg. Undrar hur många kycklingar vi kommer få innan det blir färdigt om de envisas med att hålla på så där. Jag har inte direkt hjärta att låta de ruva i "tommen" heller. Så fem ägg under denna gång, varav ett hoppas jag blir en blandning av Hedemora och Houdan.

Vi får väl se. Houdini verkar vara rena rama nervvraket så jag är lite osäker på om han vågar kliva på nåt så exotiskt som en Hedemora. Göte däremot sköter sin uppgift med den äran.

Jag tror jag fått höns på hjärnan... Verkar så om man läser de senaste av mina inlägg. Men det här med höns är så mycket roligare än vad jag nånsin kunnat föreställa mig.

Tuppen är död! Leve tuppen!

2011-06-17T21:31:00.004+02:00

Vi har det bestyrigt med våra befjädrade husdjur...

I går insjuknande en av de små duniga nytillskotten och kunde varken äta eller dricka. Han/hon verkade riktigt medtagen och fick således somna in och begravdes ute på åkern. Fyra kvar, vi håller tummarna att de klarar sig bättre.

Punkar-Houdan-tuppen Houdini och hans vimsiga fru Doris är fortfarande hispiga. I går fick därför några av våra coola bondmoror till höns flytta in till dem för att ingjuta nån sorts lugn. Jag tror faktiskt det funkar och hoppas att jag snart kan knäppa några vettiga kort på dem.

I onsdag attackerade vår ilskna tupp Åström (jo, han heter faktiskt så... det är dock inte vi som döpt honom) mig bakifrån när jag helt beskedligt stod och ägnade mig åt mitt. Jag ilsknade så klart till och vände mig om för att känga till honom varvid han attackerade mig på nytt. Det förbaskade tupp-helvetet tog i så pass att han tappade sin ena sporre och jag fick en lång blodig reva på benet.

Nä nu jäää.... tänkte jag och annonserade på internet efter en ny tupp. En snäll tupp.
Idag fick jag svar från en kvinna i Ockelbo-trakten. Tobbe var i närheten med lastbilen och åkte iväg och hämtade den nye tuppen. Han anlände ikväll och vi förspillde ingen tid utan förpassade elaka Åström illa kvickt till de evigt gröna ängarna. Eller vad det nu heter när det handlar om hönsfåglar...

Den nya tuppen är vacker, vänlig och snäll.
Han heter Göte.

Stolt matte

2011-06-13T20:28:00.002+02:00

I helgen har det verkligen varit varmt!! Klibbigt och tung luft och jag har definitivt inte varit särskilt energisk alls. Firat födelsedag i dagarna två, fikat, haft trevligt besök och fått finfina presenter. Det är inte så dumt att fylla 25 ändå!

Förutom födelsedagsfirande och hönsköp (med en sväng till badstranden emellan) så har vi inte hunnit med mycket. Klyvt ved, kollat film, grillat och druckit en och annan kall öl. Livet har varit gött.

Simmade med Vackra Emma i lördags dock och hon sköter sig exemplariskt. Till och med så exemplariskt att hon som har hundcentret såg till att filma henne under simmandet i lördags och ska använda filmen i reklamsyfte. Emma blir dessutom hela tiden överöst av lovord som handlar om vilken lämplig, lugn och samarbetsvillig hund hon är. Jag pyser så klart över av stolthet. När kvinnan förutom detta också menar att det syns lång väg att Emma verkligen litar på sin matte till 110% och att det är så underbart att se, ja, då blir jag så stolt, glad och så fylld av kärlek till min vackra vovva att jag blir alldeles knäsvag. Vi har till och med blivit tillfrågade ifall vi vill ”uppvisningssimma” när Hundcentret anordnar Öppet Hus för veterinärer i höst.

Att simmandet dessutom gör Emma gott är tydligt. Hon hoppar numera in i bilen utan smärta och knatar uppför och nedför trappor utan minsta bekymmer och ser starkare och smärtare ut än någonsin. Simträning för en knackig eller/och överviktig hund är verkligen nåt jag kan rekommendera!

Kolla in Utomskogens Hundcenter!

Fjäderfän

2011-06-12T21:28:00.006+02:00

Måste bara visa några bilder på våra nykläckta kycklingar. Än så länge har det hunnit bli fem stycken och fler blir det nog inte. Ulliga och gulliga va!?

Dessutom råkade jag och och Tobbe drabbas av hönsfeber och åkte idag iväg och inhandlade en tupp och en höna av rasen Houdan. Visst ser de tuffa ut!

Enligt rasbeskrivning ska de vara lugna av sig och lätta att få tama. Men... jag vet inte jag... Antar att den här dagen kanske blev lite mycket för dem med infångande, transport och nytt ställe, för de verkar vara nervositeten personifierad. Det första tuppen gjorde vara att flyga igenom jordgubbsnätet vi har över hönsgården. När jag jagade efter honom lade han sig i höggräset och trodde nog att han inte syntes för han rörde inte en fena och det var bara att plocka upp honom. Hönan sprang runt runt i cirklar tills hon blev yr och ramlade omkull. Ja ja, det kanske blir bättre när de känner sig mer hemtama...

Houdan är en fransk ras som tidigare använts för köttuppfödning då de är vita och fina i köttet, växer fort och blir stora. Vi tänker ha de som äggläggare och pittoreskt inslag bland våra Hedemoror. Bättre bilder på kalufs-fäna kommer. Bara de lugnat sig lite...

Kors i taket!

2011-06-10T23:16:00.007+02:00

Ja, två inlägg på en och samma dag hör verkligen inte till vanligheterna. Men jag kände mig bara tvungen att slänga in några bilder från ridpasset i kväll.

Sambon harvade ridbanan och naturligtvis var jag tvungen att prova underlaget efter det. Tyvärr var det rätt djupt och tungjobbat men en liten stund emellanåt går det ändå att använda den tills underlaget satt sig lite.

Och trots att ridningen inte gick helt hundra så kändes det oerhört bra ändå eftersom Saga verkade tycka det var riktigt kul att få JOBBA! Arbetsnarkoman som hon är...

Övade övergångar och galoppfattningar. Gick hyfsat. Min kära dam vill gärna förekomma mig och blir het och slingrig. Men idag gjorde just det inte ett dugg. Jag vet ju att hon faktiskt kan bara vi anstränger oss.

Tvingade ut stackars Tobbe att fota lite bland alla blodtörstiga mygg.

Dunbollar

2011-06-10T18:31:00.001+02:00

Jaha, då har dagarna gått så där fasligt fort igen! Förra helgen var lång och skön och tack vare det så blev denna jobbvecka mycket kort. Detta tillsammans med en jobbtripp på två dar till stora Hufvudstaden gjorde att arbetsveckan tog slut nästan innan den börjat.

Sommarvärme och annalkande semester gör att man verkligen längtar efter lång ledighet, sena ljumma kvällar och massa bad. Snart så.

Här hemma har vi för närvarande barnkammare. Det är två av våra surhönor som slutligen fått lön för mödan och sammanlagt fyra små dunbollar har fått se dagens ljus. Det är så himla mysigt med kycklingar att jag inte kan låta bli att låta hönsen ruva fram några när de känner sig villiga, trots att det inte är meningen att vi ska ha några fler. Men det finns säkert andra som vill….

Och om kycklingarna visar sig bli tuppar så blir det mat av de. Blödigare än så är jag inte när det gäller fjäderfäna. Tvärtom känns det rätt bra i själen att äta djur som man vet haft det bra från början till slut.

I morrn ska det firas födelsedag. Tänk att jag fyller 25 år! (….igen….)

Björnfrossa?

2011-05-31T20:48:00.001+02:00

Typiskt!

Bara för att jag skrev som jag gjorde igår så drabbades jag och min kära häst av stora självan i morse när vi var ute på en tidig morgonrunda. I och för sig var det bara lilla självan som drabbade mig men min häst däremot blev verkligen skitskraj!

Mitt emot vårt hus ligger en perfekt klätterstig som bildar en liten lagom sväng innan vi är hemma igen. De tidiga morgonturerna brukar vi ägna oss åt att klättra lite, pållan och jag. Perfekt, lagom träning som inte kräver lång tid då vändan dels är kort och hastigheten aldrig blir snabbare än lugn trav varför jag oftast struntar i att sadla och rider barbacka istället.

Min vana trogen försökte jag att prata på med Saga men jag måste erkänna att så tidigt på morgonen är jag inte sugen på att vare sig prata eller sjunga. Så jag var tyst. Förmodligen FÖR tyst…

För helt plötsligt blev min, annars så kolugna, häst vettskrämd. Det var något bakom oss som gjorde att hela hennes kropp skakade i takt med hennes bultande hjärta. Dessutom hade hon allvarliga planer på att ta till sjappen och skena hemåt. Som tur var lyckades jag hålla henne.

Så har hon aldrig reagerat för nånting tidigare varför jag misstänker att det kanske var en björn som spanade på oss i buskarna. Kan lika gärna ha varit en älg visserligen men älgar har vi sett förr och de brukar inte orsaka sådan panik hos Sagan. Vi läre aldrig få veta…

Nästa morgontur vi tar tror jag vi skippar klätterbacken och rider efter vägen istället…

I natt jag drömde

2011-05-30T20:23:00.004+02:00

Drömde i natt att jag var ute i skogen och gick helt ensam och plötsligt mötte en varg. Vargen morrade och sprang emot mig. Som tur var lyckades jag kravla mig upp på en timmervälta som låg i diket och jag kunde mota bort vargen med den kratta som jag, helt plötsligt och behändigt nog, hade i min hand. Själva räfsdelen lossnade dock varvid vargen pulvriserade den mellan sina starka käftar. Ja, och så där höll det på. Tills timmervältan helt plötsligt befann sig inomhus och var en säng. Skönt, för då kunde jag ju ta en lur medan jag väntade på att vargen skulle ge upp sin trägna väntan...

Märkligt hur man kan drömma.

Förr drömde jag ofta liknande saker fast med björnar inblandade.

Nåväl, i verkliga livet är jag inte rädd vare sig för varg eller björn och lever med den fasta övertygelsen att de är räddare för mig än jag för dem och att de håller sig undan mig så gott de bara kan. Brukar därför ägna mig åt lite vacker skönsång när jag är ute i skog och mark för att varna om min närvaro. Sjunger allt från Evert Taube till Eddie Meduza. Den sistnämnde gillar jag inte ens men har av nån märklig anledning lärt mig en hel del textrader ändå….

Det här med vargar då…
Jag är en sån som anser att alla varelser har rätt att finnas på vår jord och att alla (förutom människor faktiskt) spelar en viktig roll i det ekologiska kretsloppet. Jag när också nån sorts förhoppning om att mina barn ska få växa upp utan att behöva höra att något djur i den Svenska faunan är utrotat. För mig spelar det ingen roll om djuret är älg, kungsörn, åkersork eller varg. Förlusten är lika stor vilket som. Har därför noll och ingen förståelse för det varghat som finns hos så många. Kan inte annat än känna att de som hatar vargen så hett har ett inneboende hat som har att göra med nån annan förlust/besvikelse i sina liv men projicerar dessa känslor gentemot vargen. Ungefär som jag kan känna att nazister gör. NÅGOT annat måste det handla om, hatet måste komma någon ANNANSTANS ifrån, för att HATA en varelse enbart på grund av dess enkla existens känns inte riktigt normalt.

Drömde förresten också att det hade regnat så mycket att hästhagen var vattenfylld och jag hade stora problem med att stängsla in dem då de simmade ut och in ur hagen bäst de ville. Phu, vilken tur att det bara var en dröm!

Klädsimmare och cowboys

2011-05-23T22:02:00.006+02:00

Det har varit en händelserik helg. Barnen har turats om att sova hos mormor varför jag och Tobbe haft möjlighet att engagera oss i ett barn i taget. Ida är det väl svårt att få att förstå det härliga i detta påfund. Inte förstod hon bättre heller när jag i ett försök att dela en upplevelse med henne drog iväg med henne i vagnen till grannen för att titta på fåren. Då fåren var på väg in så såg vi de bara på håll. Eller vi och vi… Hon brydde sig inte ens om att titta efter dem trots att jag pekade för allt jag var värd. Hon sa dock flera gånger: Åka hadda! Så nästa gång vi ska ha mamma-dotter tid kanske vi ska göra det istället: åka och handla.

På lördan byttes det barn, Axel kom hem och Ida åkte iväg. Axel fick åka Bubbla med pappan och på kvällen vankades det godis och soffmys med mamma och pappa. Söndagen började med en fisketur med pappan medan mamman var iväg och simtränade med hunden.

Därefter hjälptes jag och sonen åt att plantera lite uteblommor. Bla några frön som han satt tidigare där kommit upp lite grönt. Förhoppningsvis så växer det så det knakar nu så Axel får se att ansträngningarna bär frukt.

Efter korv-lunch åkte vi sen ut på en liten cykeltur, för Axel har ju lärt sig cykla! Duktige lille pöjken!
Det bar iväg (lite vingligt för somliga, men inte en enda vurpa i alla fall) till ett trevligt ställe invid Rösteån där vi fikade och mös i det vackra vädret. Tobbe och Axel plockade av sig skorna och badade fötterna i ån. Och då, helt plötsligt, så drullade Axel i hel och hållen i vattnet. Han blev först lite rädd men då han upptäckte att han själv kunde ta sig upp på land så gick det över. Dyngblöt var han dock så jag fick hasta hem med kärringhondan och hämta torra kläder. Axel sa sen när han kom hem att han varit ute och simmat. Jo jo…

Här är vi på väg på vår lite vingliga färd

Fikapaus i vacker natur

Sekunden efter denna bild låg han i plurret

Glada syskon som nog faktiskt längtat lite efter varann i helgen...

För egen del har jag lekt cowboy då jag bestämde att båda hästarna skulle motioneras. Sadlade Tor och tog Saga på släp. En inte helt genomtänkt idé kanske då Tor var pigg som en pelikan efter att inte ha gjort många knop på det senaste, och Saga brunstar och beter sig lite därmed lite ohämmat ibland… Men det gick ändå bra. Det är ju tur att de känner varann utan och innan de där två.

Och så var den helgen till ända.

Gräset är grönare på andra sidan...

2011-05-19T21:36:00.003+02:00

Har fått en rymmare på halsen

Visserligen rymmer hon bara in till hagen ”nästgårds” men ändå… Jag vill ju kunna stänga IN henne!
Det är så klart Saga jag pratar om. Som har upptäckt att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. Hade byggt en liten hage i hagen, om man säger, för att kunna släppa hästarna på en liten plätt gräs i taget för att vänja in deras magar till den nya dieten. Funkade skitbra! Så länge det inte var nedbetat i den lilla hagen för då kröp Saga helt enkelt under tråden. Suck! Som tur är så vågar Tor sig absolut inte på dylika tilltag varför han fått nöja sig med hö och endast lite gräs. Han som lätt blir fet som en gris behöver ju heller inte så mycket så jag är oerhört glad att han inte tagit efter Sagas anarkistiska beteende och dragit på sig fång på kuppen.

Stängde därefter in dem i den vanliga vinterhagen. I morgonen efter var Saga i beteshagen likt förbannat. Tydligen har hon förlorat respekten för trådarna och tråcklat sig igenom. Trådarna är gamla varför jag antar att de förlorat en stor del av sin ledningsförmåga. Nu ska de bytas ut och jordningen ska kontrolleras. För nu jävlar ska det bli kareta i stängslet!

Kanske till och med Ida lär sig att inte pilla på tråden. Hon har många gånger den senaste tiden förvånat oss då hon utan problem stått med båda händerna runt tråden utan att reagera nämnvärt. Naturligtvis var mamman tvungen att prova häromdan och det var helt klart obehagligt. Men obehagligare måste det tydligen bli för att hålla rymningsbenägna hästar och smärttåliga småtöser på avstånd.

Igår Vårrusades det igen. Tiden går så fort, tycker inte det var länge sedan vi var iväg sist. I alla fall tog jag det rätt lugnt eftersom jag är lite förkyld. Sprang ändå en del och kände mig pigg trots allt. Dock får jag lite prestationsångest när jag tänker på Tjejmilen i höst. Förhoppningsvis får jag vara frisk och kry under sommaren så jag hinner träna upp mig till att klara milen utan att avlida. Håll tummarna!

Badflickor

2011-05-15T19:58:00.003+02:00

Idag har det badats...
Jag lyckades hitta tag på ett annat hundsim här i närheten. Där svarades det i telefonen på direkten och tid bokades till idag.
Emma och jag anlände och pratade en stund med kvinnan som skulle simma med oss. Hon gav ett mycket seriöst och kunnigt intryck och jag tror jag talar för både mig och Emma när jag säger att hon var förtoendeingivande.
Efter lite vandring upp och nedför rampen med tillhörande muta i form av köttbullar blev det dags att ta på flytvästen och hoppa i plurret. Emma alltså, jag höll mig på (inte så) torra land.
Med hjälp av milt våld (och en halv förpackning köttbullar) så förpassades Emma-dam ner i bassängen och simningen kunde ta sin början. Emma simmade med inlevelse och vattnet stänkte åt alla håll och kanter.
Tydligen tyckte hon efter en stund att det var riktigt skoj då hon självmant plockade med sig en gummihöna som låg i vattnet och flöt och mer än gärna simmade och hämtade den när jag kastade iväg den. Kul!

Efteråt var vi nästan lika blöta jag och Emma. Emma var dessutom trött och har ägnat eftermiddan åt att snarka i sin bädd.
Nästa söndag är det dags igen och jag har en bra känsla i magen av detta. Jag tror att denna form av träning kan göra mycket gott för en äldre dam med känningar i ryggen. Härligt!

Ett minus med denna dag är att jag blivit förkyld! Ont i halsen och snorig! Jag som tänkte ut och springa en gång till innan onsdag för då är det dags för VÅRRUSET!! Jag håller tummarna att förkylningen gått över till dess i alla fall.

Kadavermage och idiotiska bestämmelser

2011-05-12T21:31:00.001+02:00

Börjar få tillbaka min stressmage. Har lyckats hålla den stången en väldigt lång period nu med bara några få och korta återfall. Men under de senaste veckorna har återfallen kommit oftare och håller i sig längre. Förbannat jäkla tråkigt för hela jag mår så dåligt när magen beter sig som ett dött, uppsvällt gammalt kadaver som legat en vecka i stekande sol.
Igår försökte jag bota det hela med att springa till skogs. I hela 45 minuter var jag ute och sprang i Åsbackas skogar med Emma i släptåg. Älgade på rejält i skogen för att verkligen köra slut på kroppen. Detta har brukat fungera bra tidigare men inte nu… Suck! Som tur är så nalkas semestern och då får jag möjlighet att stressa av, andas med hela magen istället för att hyperventilera nånstans i halsgropen. Brukar bli bättre då.

Idag lugnade dock min stressade mage ner sig en smula efter att jag lunkat ut barbacka på min vackra Saga-häst i skogen. Klättrade branta backar, lyssnade på skogens alla fåglar och kände doften av nyutslagen hägg.
Efter ridturen gjorde jag nästan samma sak med Emma. Eller... näe... jag red ju inte... Inte heller klättrade vi i skogen. Däremot cyklade vi en liten vända, tittade på två tranor på en åker och kände doften av nyutslagen hägg, mmmmm.

Måste bara visa en bild på min snygga häst med fläta i luggen och blingbling-pannband.

Det fanns en till som ville följa med på ridtur...

Om jag nu ska se utanför min egen lilla Åsbackliga sfär så läser jag i Ljusnan och förfasas över den skräck som min vän Helene och hennes familj fått uppleva. Jag förfasas över alla de nedskärningar som görs i vården över huvudtaget men kvinnovården i synnerhet. Kan verkligen inte för mitt liv förstå hur de tänker!! Å ena sidan så uppmanas man att befolka kommunen genom att sätta nya små kommuninvånare till världen. Å andra sidan tar de bort allt skyddsnät när det gäller förlossningar och den så viktiga och intensiva efterkontrollen av nyfödda i kommunen. Hur fan ska man våga föda barn då???? Jag kan ärligt och helt själviskt säga att jag är GLAD och LÄTTAD över att jag har satt de barn jag vill till världen och inte behöver gå igenom den oro som en graviditet med kommande förlossning på ett BB 10 mil bort ger.

Att denna nedskärning av vistelsetid på BB skulle bero på den stora risken att drabbas infektioner tror jag inte ett förbaskade skit på! För jag antar att risken inte är större inom vårat landsting än inom andras där man får stanna längre? Ren och skär idioti är det i alla fall och jag hoppas att någon inom bestämmande position snart tar sitt förnuft till fånga. Annars är vi snart tillbaka på medeltiden med hemmafödslar assisterade av nån kuckelimuck-kvinna från närmsta grannby. Är det det de vill???

Fullt ös medvetslös

2011-05-05T21:01:00.003+02:00

Ja det går undan nu. Dagarna far förbi i ett flygande fläng, jag hinner verkligen inte allt jag vill och jag börjar känna mig lite trött och sliten. Dessutom är Ida mitt uppe i en period då hon sover dåligt så sömnen blir sönderhackad i små ynkliga bitar vilket blir rätt slitsamt i längden. Längtar till sommar och semester, värme, långa lediga dagar och möjligheten att kunna slumra i hammocken emellanåt.

Går upp så tidigt som möjligt på mornarna nu för att hinna med att motionera Emma en sväng innan jobb. Eftersom hon har den där defekten i ryggen som hon börjat känna av är det nu viktigt att se till att hon är vältränad och får röra sig ordentligt varje dag. Den här veckan har det därför blivit både löpning, cykling och promenering med damen i den arla morgontimmen. Bekymrande är det dock att jag inte får tag i kvinnan som har hundsimmet här i stan. Att simma verkar ju vara den optimala träningsmetoden för lite halvskraltiga hundar och min önskan hade varit att Emma skulle få simma varje eller varannan vecka, men då jag inte får nåt svar varken på telefon eller mejl får jag väl vänta till i sommar då vi kan simma ute.

Även Saga har jag tagit ut på en liten ridvända en morgon denna vecka före jobbet. Vill ju hålla även henne i fin form. Äldre damer som Emma och Saga mår allra bäst om de får motionera kontinuerligt.

Därefter är det jobb och efter det ska ungarna hämtas och maten lagas och det ska plockas och städas och tvättas och…
Hjälp mä! Va mycket det är! Som tur är så kan jag lyxa till det lite med att inte jobba riktigt heltid i alla fall. Halleluja för det!

Idag lyxade jag även till det med en ridtur efter jobbet då Tobbe var ledig. Och det blev en sån där tur som gav mig lite extra energi mitt i all trötthet. Redan när vi lämnade gårdsplanen kände jag att Saga klev iväg med långa elastiska kliv fulla av styrka. Och trots att jag är en rätt medioker ryttare lyckades jag plocka fram en stark häst som samtidigt var mycket lydig och lyhörd för mina hjälper. I början ansåg hon att full fräs skulle vara farten för dagen men efter en hel del övergångar både rakt och i sidvärts så fann hon sig i att vänta och lyssna på mina önskemål. Fattade galopp från halt åt båda hållen och tog båda galopperna direkt och rullade sedan på i kort lugn galopp innan vi saktade av till en stadig lugn trav. En helt underbar ridtur och att det haglade och regnade så mycket att jag blev blöt ända in på trosorna kände jag knappt av.

I påskhelgen stack jag och Lena till Fränsta för att hämta hem min hästtransport och för att hälsa på Emma och Garlic lite. Garlic ser ut att trivas ypperligt i sitt nya hem. Tydligen sköter han sig bra och det verkar som att han kommer bli riddarhäst i sommar. Det kunde man väl inte tro om den pajasen. Kul är det i alla fall och jag är så himla glad att Olina trivs med honom!

Påskhelgen bjöd på ett otroligt fint vårväder och vi firade därför påskafton med att grilla tillsammans med familjen Engberg/Nordström. Mysigt som bara den!

Nä, nu ramlar ögonen ihop på mig så jag återkommer nån annan dag.

Himlen får vänta

2011-04-12T22:11:00.003+02:00

I fredags visade Emma smärta i bakvagnen när hon gick uppför trappen till altanen. Oroliga matten såg genast för sig att höfterna var sopslut och att den vackra hundflickan skulle behöva bege sig till hundhimlen. Jag är ju lite av en pessimist som gärna tar ut obehagliga saker i förskott och oftast i onödan. Men i måndags var Emman till doktorn och han hittade inte något fel. Inge artros och höfterna såg fina ut. Lite sned i ryggen, vilket hon förmodligen varit hela livet. Med tanke på det och på hennes ålder var det inte otänkbart att hon helt enkelt var lite överansträngd. Antiinflammatoriskt och tre veckors lugn var ordinationen och att hon kanske inte ska härja så hemskt mycket i fortsättningen heller. Vi får väl ta det i hennes takt helt enkelt. Dessutom berömde veterinären hennes fina hull! Jag är glad och det var nästan så att jag blev tårögd av lättnad. Älskade, fina Emma.

På måndag efter jobbet var jag och tittade på en ponny! Ett oerhört näpet litet russ vid namn Peppe (eller han kallades så i alla fall). Endast 114 cm hög och rätt lagom storlek för små barn att rida på. Manövrera Tor kan ju lätt vara lite svårt när man är 4 år och benen inte ens når nedanför ryggen på hästen. Så min tanke är att så småningom skaffa en ponny åt barnen att lära sig rida på. Denna är dessutom inkörd och finns väldigt nära. Är oerhört sugen men känner också att jag skulle vilja spara ihop lite mer pengar först för att ha en buffert. Har funderat lite fram och tillbaka och tror att jag vet hur jag ska göra...

Hur går det för Garlic då? Jo förutom att getterna vid hans nya hem nästintill skrämde livet ur honom så går det bra. Olina, som har honom, rider honom ofta och det verkar som att han sköter sig bra. Ingen kan vara gladare över det än jag då Garlic verkligen förtjänar att få en chans hos någon som kan ta honom för den lille spjuver han är med alla hans små egenheter.

I helgen hade vi besök av familjen Andersson som spenderade natten i gästrummet. Axel och Julia lekte så himla fint och bra med varandra att det var en fröjd att se. Yngsta dottern Andersson fick däremot för sig att den där Ida, hon skulle minsann sättas på plats! Ida blev alldeles förskräck så när det var dags för Leia att ge henne avskedskramen sprang hon åt andra hållet. Tänkte inte alls kramas med den där!

Vi vuxna tillbringade lördagkvällen (och halva natten) med att äta gott och dricka gott. Och eftersom det vi drack inte enbart var kranvatten, om man säger så… Så var vi rätt trötta på söndan. Men det var det värt!

På söndag fyllde mormor år och vi åt mat på Kina (Ida älskar sötsur sås! Den slevade hon glatt i sig med nävarna) och därefter tårta och paket hemma hos födelsedagsbarnet.

Tänk vad helgerna går fort! Man hinner ju knappt blinka så är man tillbaka på jobbet igen. Nästa helg står teamfest med jobbet på agendan och även en heldag på Bollnästravet. Fullt ös medvetslös!

Hästar, jobb, pimpling, pensionärsvandring och finväder

2011-03-26T08:20:00.010+01:00

Herregud vad tiden går fort när man har roligt!! Jag hinner ju inte blogga!!

Förra lördagen var det jobbdag för min del då vi hade nån sorts information/kurs på Orbaden. Eftersom solen sken från en klarblå himmel så kändes det lite surt att jobba en sån dag. Men det uppvägdes ändå med råge då det är väldigt kul att emellanåt få möjlighet att prata med sina kollegor på ett annat sätt än i vardagen på jobbet.

Söndagen efter var jag ute på härlig söndagspromenad med två gamlingar och en flicksnärta. Det var jag och Lena som skrittade ut på Saga och Tor i den underbara mars-solen. Tor rörde sig lite knackigt i höstas på sin senaste lilla tur men av det märktes i söndags intet. Han trippade däremot på som värsta unghästen i stället. Kändes oerhört bra att han trots sina 22 år fortfarande är pigg och alert och har rejäl aptit på livet. Sagan är ju som en stridsmaskin fortfarande och jag hoppas att hon fortsätter med det några år till. Men vaddå, 21 är väl ingen ålder på en dam…

Denna helg flyttar Garlic hemifrån. Han ska till min vän Emma i Fränsta och hennes stalltjejer och där prova på livet som hopphäst. Hur det kommer gå kan man ju fundera över men försöka duger. Kan vara kul för den där lille filuren att få en uppgift här i livet också. Livet för pensionärerna hemmavid blir nog dock lite lugnare än vanligt när inte Garlic finns här och drar igång dem på bus. Han brukar ju först reta gallfeber på dem så de vill bita honom och sen springer han runt runt och brallar och pruppar medan de andra gör sitt allra bästa för att få in ett hugg. Kommer sakna honom men det känns roligt att nån vill lägga ner tid och engagemang på att få honom till en trevlig ridhäst igen. Lille knäppgöken...

Förrförra helgen Lyste solen också från klarblå himmel och på lördan var vi ut och pimplade/solade/fikade med svärfar och familjen Engberg/Nordström. Titta vad härligt vi hade!!

Spring i bena

2011-03-14T21:43:00.002+01:00

I fredags morse slog jag mig själv med häpnad när jag snörade på mig springskorna och begav mig ut på en liten löprunda. Den första för året. Och den första sedan snön kom.

Trots att vädret inte var det optimala på fredagmorgon med decimetertjock snö efter vägarna, så gick det förvånansvärt bra. Antingen beror det på att jag fortfarande har konditionen skapligt i behåll eller så beror det helt enkelt på att kroppen blev så chockad av den omilda behandlingen så tidigt på morgonen att den bara sprang på i vild panik.

Jag hoppas så klart på det första. Men det återstår väl att se när nästa löprunda avverkas... Om nåt tag...

Konditionen ska annars snart vara på topp då det är meningen att jag ska springa både Vårruset i vår och hela långa Tjejmilen i höst! Hur detta gick till är jag fortfarande lite frågande till men det började med att jag och ett gäng glada tjejer deltog i Vårruset. I adrenalinruset direkt efter loppet bestämdes det hastigt och lustigt att Nu jävlar! Ska det bli springa av! Och på den vägen är det. Vårruset i vår igen och Tjejmilen i september alltså.... Hejja!

Det ska vara kallblodstravare!

2011-03-10T19:48:00.003+01:00

Någon hade lagt upp detta klipp på Facebook.

http://www.youtube.com/watch?v=gonY5Jh0YoY&sns=fb

När jag tittade på det tänkte jag: Det där måste nästan vara en kallblodstravare.

Sen såg jag det här klippet från samma person på samma häst.

http://www.youtube.com/watch?v=nJmXRjFJ02Q&tracker=False&NR=1

Och ja visst, där är frysmärkningen. Var väl det jag visste!

Kallblodstravare ska det va!

Sen har vi ju den här knickedicken också. Bork Olle!

http://www.youtube.com/watch?v=lj_U2q-CKFA

Väldigt duktigt ekipage!

Helgaktiviteter

2011-03-07T19:02:00.008+01:00

Lördagen började med sovmorgon för min del. Inte alls dumt kände jag när jag sovit gott i bra många fler timmar än jag vanligtvis brukar.

Efter frukost sadlade jag min fina Saga-flicka och red ut på en tur i solen och blåsten. Sagan skötte sig utmärkt och vi övade på galoppfattningar och avsaktningar. Det gick så himla bra att jag nästan inte trodde det var sant! Hon tog fattningarna fint, rullade sen på i lugn fart och i bra form. I höger galopp är hon lite sned men jag märkte helt klart av förbättringen. Det som gjorde mig mest nöjd denna dag var dock avsaktningarna. I kort galopp saktade hon lugnt och stillsamt av till lugn trav och de gånger jag med minimala hjälper bad henne om halt direkt i traven så gjorde hon det. Inget slit, inga stora kliv utan bara lugnt och fint och avslappnat. Underbara häst!

Extra roligt var det eftersom det blåste rätt rejält och då brukar fröken fräken bli lite smått ilsken när vinden blåser upp under svansen på henne. Och då hon var så himla lyhörd och lugn bestämde jag att vi skulle utmana ödet lite extra och gå förbi storbonden i byn. Och inte bara en, utan två gånger. Gården brukar vanligtvis vara lite läskig i vanliga fall också utan blåst. Presenningar som fladdrar lite, stora maskiner på rad och nötdjur som rör sig, låter och luktar lite märkligt. I lördags fladdrade presenningarna ilsket smattrande i den hårda blåsten och ensilageplast flög som gigantiska plastpåsar fram och tillbaka över vägen. Visst stirrade hon och blåste upp sig. Men trippade ändå relativt lugnt förbi. Min goa tant!

Efter min hemkomst drog sambo till Ö-vik för att förbereda sig inför isracingtävling på söndagen. Jag tog tillfället i akt och åkte till Dåasen med barnen för lite skoteråkning och stugmys med farsgubben. På vägen mötte vi tusentals sportlovsfirare på väg söderut med sina packboxar. Då blir trafikläget genast lite mer ”spännande” än vanligt eftersom man titt som tätt möter nån idiot i ens egen körbana. Någon bråttom jävel som anser att framförvarande bilar är till för att köras om, kosta vad det kosta vill! Flera gånger under den tio mil långa färden var jag tvungen att sakta in rejält för att undvika nån incident. Inte alltför sällan ser man också att mötande bil transporterar hela familjer med tillhörande barn i, och jag förundras över hur folk kan med sig själva när de så vårdslöst riskerar sina (och andras) barns liv. Såna borde fråntas sin rättighet att framföra fordon som kan färdas fortare än 30 km i timmen!

Nåja, väl framme i Dåasen bjöds vi på mat och kvällskvisten gick i lördagsgodisets tecken.

På söndagen blåste det fortfarande en del men inte alls lika mycket som dagen innan och vi tillbringade lite tid ute med att åka skoter, pulka och snowracer. Vilket resulterade i härligt rödkindade barn som slocknade som två utblåsta ljus på vägen hem.

Pappa och Axel på skotern

Emma var såklart också med

Ida

Pappa och Axel solar

Ida och pappa busar

Jag har sett ljuset!

2011-02-24T21:09:00.005+01:00

Jo visst sörru! För nu när jag åker till jobbet på mornarna så är det ljust! Och ljuset håller i sig till långt inpå eftermiddan.

Halleluja! Det känns helt plötsligt som att det finns hopp om livet och man kan börja se en ljusnande framtid an. För det är helt obeskrivligt vad mycket jag längtar till våren och sommaren nu. Bara tanken på ljudet av löv som rör sig i vinden och doften av gräs och solvarma tallar får mig att bli alldeles knäsvag. Men det är i slutet på februari och våren verkar hålla sig så långt borta den bara kan. -29 häromdan. Det är ohemult!!
Att värmen i kära Skodan har pajat gör inte saken bättre direkt. Igår tinade jag inte upp förrän jag trampat på cykeln en stund.

Ja cykeln då? undrar ni kanske. Hur fungerar den?
Jag vet att det är i alla fall en som undrar.
Jo, jag är faktiskt positivt överraskad. Den fungerar mycket bra. Både jag och Tobbe använder den titt som tätt och ställer man upp motståndet rejält och trampar på i frisk fart så blir i alla fall jag rejält svett. Positionen bredvid braskaminen kan visserligen spela in en del också kanske...

Jag tycker dock att den hopfällbara cykeln är ett mycket bra alternativ till att sitta i soffan och pilla navelludd och fast det inte är som att vara ute och springa så funkar den för att kroppen ska bli rätt nöjd. Härligt!

I morrn är det fredag, löning och på kvällen ska jag på kalajs med brudarna! Underbart!

Jag lessnade

2011-02-19T19:07:00.004+01:00

Idag lessnade jag på att det här förbaskade vintervädret gör att man blir inne overksam i tid och otid.

Vaknade upp i morse och konstaterade att termometern stod på -29 grader, varvid mina planer att hinna med en ridtur innan Tobbe drog på en helhelg med isracing, grusades. Igen... Solen sken visserligen senare under dagen men det var i alla fall kallt och bistert varför jag avbokade barnvakteriet och hoppade över utomhusliga häst- och hundaktiviteter helt och hållet.

Men jag blir galen på det här! Jag vill göra nåt, jag vill röra på mig, motionera, bli fysiskt utmattad. Så jag drog till Rusta och inhandlade en motionscykel. Hade egentligen hellre velat ha ett löpband eftersom jag känner att det verkligen är motion som ger mig den där fysiska utmattningen. Dessutom skulle ett sånt ha varit lämpligt att springa av Emma-hund på också de dagar hon på grund av kyla vägra vistas någon längre stund utomhus. Men, ett löpband kostar bra mycket mer än cykeln och tar dessutom större plats så det blev en cykel.

Ska montera ihop den så snart mina små "stjälpredor" gått och lagt sig. Sen ska jag cykla!

Tror ni jag får upp Emma på den?

Webb-TV Halleluja!

2011-02-17T20:38:00.005+01:00

Jag har upptäckt webb-tv! Eller återupptäckt är det väl egentligen.

Det är så himla smidigt när man som vi inte har någon inspelningsbar boxer och allt som oftast missar program man vill se. Igår kväll spanade jag in sista avsnittet av Solsidan och i kväll blir det antingen Mannen som talar med hundar eller Ponnyakuten.

Ponnyakuten förresten- ett mycket intressant program. Missade helt förra säsongen men nu, tack vare webb-tv följer jag det med stort intresse. Att se de olika ekipagen och de olika problem de har och hur de jobbar med dem är väldigt lärande och jag önskar nästan att ett ”Hästakuten” skulle starta för att jämföra om det är samma problem med de stora hästarna som med ponnyerna.

Sen att ponnyakutens lärare Tobbe Larsson har Friesers gör att det blir ÄN mer intressant för min del. Otroligt vacker hästras! En sån ska jag ha nån gång innan jag dör!

Vackra va?!

Något som slagit mig dock när jag tittat på programmet är hur oerhört rika vissa av barnen verkar vara. De kommer till gården med flotta hästtransporter dragna av dyra bilar. Vissa av ponnyerna är dyrare än alla mina tre hästar tillsammans. Och min transport… och min bil…. Inte undra på att hästsport anses som en snobbsport. Även om det verkligen inte känns det minsta snobbigt när man i sina skitiga vinterkläder i kylan och mörkret sliter arslet av sig för att mocka hopfrysta hästbajsar i ligghallen. Då känns det mer som ett slavgöra om jag ska vara riktigt ärlig. Tur det inte är vinter året runt!

Äntligen nya batterier

2011-02-14T21:18:00.008+01:00

Ja äntligen tog jag tag i den otroligt arbetsamma uppgiften att ladda lite batterier att stoppa i kameran!

Lustigt det där, att nåt så enkelt kan kännas så jobbigt. Som att byta glödlampa i klädskrubben. Är inte speciellt svettigt alls och tar bara några minuter. Mindre ansträngning att byta den jävla lampan än att bli sur och svära varenda gång man går in där och får famla i mörkret.

Nåja. Bilder då.

Köksbordet. Försök att visualisera vita stolar till det också.

Stol inköpt på Erikshjälpen

Mitt kära gamla pottskåp

Och igen

Det här är ingen inredningsblogg men jag kan väl göra ett försök att göra som de luttrade inredningsbloggarna så här kommer en detalj från köksbordet

Och en bonusbild bara för att jag råkade hitta den. Så här går det till i vårat hus när katten (dvs jag) är borta. Då dansar råttorna på bordet minsann!!

I helgen var Tobbe borta och ägnade sig åt rundbanekörning på is för hela slanten. Som tur är har jag en snäll mor och en snäll svärmor som ville passa barnen så jag kunde rida. Både lördag och söndag! Härligt!

Tyvärr är det så mycket snö att det är svårt att rida ordentligt. Vill ju gärna ha Emma med mig och då är det skogsvägar som gäller. Där är det oplogat vilket innebär snöpulsning. Både Saga och Emma hör väl till kategorin damer i äldre medelåldern vid det här laget varför jag inte vill låta de slita i djupsnö alltför mycket. Efter söndagens ridtur fick Emma kramp i bakbenen trots att vi tagit det så lugnt, så var vi ska rida om det fortsätter vara så här det vet jag inte. Nu är det ju i och för sig askallt så nu behöver jag väl inte bekymra mig om det på några dar. Emma tänker garanterat inte följa med på nån ridtur om det är -20.

Jag är TRÖTT på vinter nu!!! Capisce?!

Kung Bores härjningar under natten....

2011-02-11T16:09:00.003+01:00

...satte sina spår.

Det var inte nån enkel match direkt att ta sig till jobbet i morse.

Tittade ut genom köksfönstret det första jag gjorde när jag klivit upp för att se hur mycket snö som egentligen vräkt ner under natten. En enorm snöhög alldeles utanför fönstret gjorde att jag inte såg nåt. Inte nåt mer än snö i alla fall. Då började jag ana oråd..

När jag klev utanför ytterdörren gick snön lårhögt. Ja ja, jag får väl till att skotta lite för att kunna komma iväg, tänkte jag optimistiskt. Så jag klev ut i snömassorna med snöåkan och tog mig an uppgiften. Men bara genom att sätta ner åkan i snön så blev den överfull. Suck!

Bäst jag gick där i snöyret och slet kom grannen förbi med traktorn. Såklart såg han att en stackars kvinna var i nöd och svängde ner och plogade upp gårdsplanen och jag kunde få upp bilen på vägen. Halleluja!

Fast äventyret var ju absolut inte slut där och många gånger efter vägen till Arbrå ångrade jag mig djupt att jag ens startat min vådliga färd. Det hade drivit nåt infernaliskt och flera gånger höll bilen på att gå kurk och vissa sträckor såg jag inte många meter framför mig.

Men till slut kom jag till helskinnad till fortet och kunde parkera min trogna Skoda , som var rätt ensam på parkeringen faktiskt, och konstaterade då att detta var det värsta snöoväder jag nånsin varit med om.

Hade varit betydligt enklare om jag tagit hästen till jobbet i stället!

Loppisfynd

2011-01-27T19:27:00.002+01:00

Drog till Erikshjälpen i förrgår efter jobbet då jag är på jakt efter en hoper gamla stolar för att matcha vårt nya stora fina matbord. (Bordet är inte riktigt klart än då vi håller på att måla det för fullt.)

Hittade två gamla skavda stolar för 85 riksdaler styck som fick följa med hem. Nu väntar de på att bli piffade med lite färg (och lim och en och annan skruv också kanske…).
Att ha udda stolar gör mig inte ett dugg, huvudsaken de är gamla och med rätt ”känsla”.

Råkade också impulsköpa ett gammalt pottskåp. Det blev kärlek vid första ögonkastet och eftersom det finns en plats på vår nybyggda toa på övervåningen som är som gjord för ett gammalt pottskåp så blev det naturligtvis affär. Har länge vetat att toan ”behövt” ett sådant skåp men inte hittat nåt varför ett ommålat sängbord fått pryda platsen istället. Men nu så, är den inre bilden av vår fina toa snart fulländad. Pottskåpet och spegeln (som jag blivit retad för av oförstående sambo och andra lika oförstående män) utgör en för ögat (i alla fall mitt öga) perfekt harmoni.

Jaha, och nu hade jag tänkt fota prylarna och visa er dem. Men slut på batteri i kameran..

Knäpper kort nån annan dag istället.

I SPA:t

2011-01-24T21:51:00.002+01:00

I lördags drog vi till Sundsvall. Lämnade barnen hemma och tog vägarna förbi Birsta för att handla lite på det stora svenska möbelvaruhuset. Mest nyttogrejer i form av förvaringslådor till Axels rum och till alla hans miljarder bilar och annat leksakskrafs som vanligtvis brukar ligga på golvet och skräpa.

Väl framme på hotell Södra Berget i Sundsvall hamnade vi på kattutställning(?) och var rörande överens om att det garanterat saknades en tjock, korkad, svartvit katt med alltför många klor bland alla tjusiga raskatter. Med Glennsan där hade utställningen varit fullkommlig!

Efter mellanspelet med kattorna så drog vi till SPA:t! Låg och lögade oss både länge och väl i varma pooler, kalla pooler och bubblande pooler. I Eucalyptusbastun tappade Tobbe bort mig i all ånga och ropade efter ett tag: Anna, vart tog du vägen!
Ja så det kan bli....

Tillsnyggning på hotellrummet därefter trerätters middag. Goan mat och gott vin till, och som de oerhört vilda partydjur vi är så gick ögonen i kors av trötthet redan halv tio. Tio låg vi i sängen och för egen del dröjde det nog inte många andetag innan jag sov sött. Och länge. Säkert 10 timmars sömn! Och då somnade jag ialla fall i bilen på vägen hem! Oj oj, snacka om att lite vila var precis vad fröken Stenberg behövde!

Summa summarum en härlig helg och ljuvligast av allt var att komma hem till våra älskade barn!

Månskensritt

2011-01-20T21:40:00.002+01:00

Egentligen skulle jag väl hållit mig hemma för att kurera min förkylning men jag kunde banne mig inte hålla mig. Så igår kväll sadlade jag min vän och vi begav oss ut på en tur i månens sken. Pannlampan glömde jag hemma men det gjorde inte ett dugg eftersom månen lyste upp vår väg alldeles förträffligt bra.

Damen var betydligt mjukare och mer flexibel i sin rygg än förra veckan, det kändes att hon tog längre kliv med bakbenen. Eftersom vi lämnat Emma-hund hemma kunde vi i lugn och ro öva på galoppfattningar. Sagas galopp behöver stärkas och då är fattningar och övergångar bra. Trots att vi gjorde många fattningar på raken och Sagan blev stark och het så gick det relativt lätt att få henne att lugna stegen igen och bli lång och mjuk.

När hon gjorde halt från trav och tog trav direkt från skritt genom mina små, små hjälper så kändes det som om allt klickade. Och det var då jag kom på:

Jag har lärt mig rida!!

Poletten har äntligen trillat ner efter så många år på hästryggen. Helt plötsligt finns känslan där istället för den mekaniska ”gör si och gör så”- kunskapen. Detta måste ha hänt de senaste månaderna.

Jag kände mig lite smått religiös när jag red hemåt i månskenet.

Mitt liv är som i en reklamfilm

2011-01-18T19:14:00.002+01:00

Jo faktiskt, så är det!
För ni har väl sett den där reklamfilmen för nåt sängmärke? Den där man får följa en kvinna under hela hennes dag? Hon skjutsar barnen till dagis, jobbar, tränar på gymet, kommer hem, tittar på TV. Och allt går i en rasande fart innan hon till slut dråsar i säng med en djup suck.

Det är så mitt liv känns. Dagarna rullar på och allt sker i en rasande fart och jag hinner knappt reflektera över dagarna innan de är slut och jag med en djup suck dråsar i säng. Skillnaden mellan mig och reklamkvinnan är dock att där hon springer på ett löpband på gymmet så springer jag fram och tillbaka ute på gårdsplanen med höbuntar och vedkorgar.
Och när jag dråsat i säng blir det aldrig så där lugnt och avslappnat som i reklamen eftersom vår minsting bestämt sig för att vakna MINST 30 gånger varje natt. Och man raglar upp och pluggar napp, säger sssch sssch och raglar tillbaka till sin egen säng. Nu har det gått så långt att jag och Tobbe inte längre sover i samma rum. En av oss sover i Idas rum för att slippa springandet fram och tillbaka.

Ibland på kvällarna när jag ska ge hunden mat så står jag där vid fodertunnan och tänker att det här har jag ju nyss gjort! Eller var det i morse? Eller igår?
Herregud! Har inte hunden fått mat sen igår?
Eller...?
Hon kanske nyss åt...?
Eller......?

Ja, fullt ös medvetslös skulle man kunna kalla det.
Och i helgen sa min kropp (och kanske min själ) STOPP! och jag blev förkyld och fick en sån där huvudvärk så jag trodde ögonen skulle ploppa ur sina hålor. Måndagen och tisdagen har därför spenderats hemmavid, i myskläder och utan att göra många knop. Svårt när jag vet vad mycket det finns att göra i alla lymla vrår här hemma. Fast det enda jag gjorde var att sota ur braskaminen!
Och dammsuga golvet.... När jag ändå hade dammsugaren framme liksom...

Till helgen ska jag och min sambo åka bort. Ensamma. Utan barn. Vi ska umgås, bara vi två. Ska bli underbart att släppa allt ansvar och veta att vi kan samtala i lugn och ro utan att nåt barn ska stjäla uppmärksamheten hela tiden. Ska bli så skönt!

Bordet då?
Jo, det kom hem. Det är stooort. Men, det luktar skunk av det! Axel var och kröp under bordet och lukten gnussade av sig på hans hår så jag var tvungen att stoppa ungen i duschen. Urrrk! Men med lite färg (och en stor flaska trälim...) så blir det nog så bra så!

Söndagkväll

2011-01-16T18:38:00.003+01:00

Sitter här och inväntar min sambo som är på väg hem efter att ha varit i Huddinge och tävlat. Med sig i bagaget har han ett bord som jag hittade på blocket. Har länge velat ha ett nytt köksbord. Större och rejälare. Egentligen vill jag ha ett gammal bockbord med breda plankor i bordsskivan. Detta är inte ett sånt bord men det är stort, rejält och byggd på ett gammalt sätt. Lite färg så tror jag det kommer bli urbra! Tråkigt nog är det ishalka efter vägarna så det dröjer väl till sent innan han lyckats ratta bussen hem.

Barnen och jag har varit på födelsedagskalas hos gulligaste Lova som fyllt fyra. Stora damen!

Igår hann jag med en ridtur också på min vackra Saga. De två senaste ridturerna har Saga känts spänd, kort i steget och väldigt trippig varför övningarna för dagen gick ut på att få damen att länga på stegen och höja ryggen utan att bli stum. I början gick det rätt bra men efter några galoppfattningar kom trippandet tillbaka. Där har vi verkligen nåt att jobba på!

Hallå våren! Kom hit!

2011-01-13T21:47:00.004+01:00

Nu börjar jag bli rejält trött på vinter, snö och kyla och längtar som en galning till våren. Sol, värme och ljusare kvällar står högt upp på min önskelista just nu. Allt jag företar mig nuförtiden blir så förbaskat arbetsamt när det är antingen kallt eller mycket snö. Eller båda delarna. Och dessutom mörkt!

Hästarna äter som...... ja, som hästar, och dricker som sådana också, vilket innebär en jäkla massa kånkande med höbuntar och påfyllning av vatten. Hästskitarna fryser ihop till hårda klumpar som ligger i hagen och som jag snubblar över hela tiden. I mörkret...

Och eftersom jag lider av tidsbrist så har jag fortfarande inte hunnit mocka ur två av boxarna sen hästarna stod inne på nyårsaftonen. Det betyder att piss och skit frusit fast i golvet och för att få bort detta krävs spett och slägga. Och ett jädra slit...

Pga all snö så är översta eltråden i hästhagen snart i höjd med hästarnas knäskålar ungefär och jag antar att det inte finns mycket ström i den heller. På vissa ställen är eltråden HELT borta. Stora snöhögar ligger ovanpå och det är ju tur att pållarna inte fattat än att de egentligen skulle kunna klättra över snöhögen och kliva ut i frihet.

För några dagar sen var det töväder... Då rasade all snö från ladutaket av. Framför porten. Sen blev det kallt...

Vilken tur att min käre sambo tog tag i eländet och skottade bort det! Hade han inte gjort det hade jag själv aldrig lyckats uppbåda sådan energi (eller tid heller för den delen) att jag själv skottat undan det utan hade med största sannolikhet fått kravla mig över den förbaskade snövallen varenda gång jag skulle ut eller in i ladan tills den töade bort i april nån gång.

Igår upptäckte jag (vilket jag ju egentligen borde ha kunnat räkna ut redan innan, men jag kanske förträngde det) att jag inte fick upp dörren till dynghögen på baksidan. Snöras... I vanliga fall brukar jag kunna få upp dörren så pass att jag lyckas pressa mig igenom för att kunna skotta undan snön, men inte nu. Och hur jag ska göra för att komma runt till baksidan på ett smidigt sätt vet jag inte. Skidor? Snöskor? Om jag försöker gå, pulsa, läre jag vara helt utmattad innan jag ens kommit halvvägs.

Det går inte ens att rida ordentligt. Förutom att det är så kallt så jag måste bylsa på mig en massa kläder och bli orörlig och otymplig så är det också så mycket snö överallt att beträda en skogsstig är bara att glömma.

I måndags höll jag dessutom på att bli kvar i snön i skogen under ridtur. Red barbacka och valde Bergvägen ovanför vårt hus. På vägen hem upptäckte jag en benreflex som vi måste ha tappat på vägen bort. Glad över att reflexen (som är ny) inte försvunnit för tid och evighet, svängde jag benet över och i samma veva som jag gjort det, och obönhörligen var på väg att glida ner på marken, kom jag på att jag ju red barbacka. Hur fasen skulle jag komma upp igen?

Såg en snöklädd kulle intill vägen lite längre bort och trodde det var en sten eller en stubbe. Perfekt! Jag klev upp på den och sjönk sedan djupt ner i snön, ända upp till midjan och bottnade inte! Vevade med benen men kunde inte finna nåt stabilt att ta avstamp mot. Funderade ett tag på vad Tobbe skulle säga om jag ringde till honom och bad honom komma och "bärga" mig. Till slut smackade jag på Saga och hon fick dra mig upp med tyglarna. Stackars häst!

Jag längtar till våren!

Kramar och mobiler

2011-01-10T17:57:00.003+01:00

Så var ytterligare en helg som isracing-änka över. Barnen har ömsom gett mig vackra sånger i mitt hjärta och ömsom drivit mig till vansinne och gett mig en obändig lust att rymma hemifrån. Det är väl så med barn… ett ljuvligt litet helvete helt enkelt.

Liten Ida har börjat säga saker (förutom mamma och pappa då som hon tjatat i ganska länge) och nåt av det allra första jag förstod att hon sa var KRAM! Hon är en riktig kramis den där flickan och en dag när jag var på väg ut till stallet böjde jag mig ned och bad om en kram. ”Kaam!” sa hon då. Hon lägger också huvudet lätt på sned och utstöter små ljud av välbefinnande. Även sin storebror har hon börjat kramas mycket med den senaste tiden och han spricker upp i ett glatt leende och verkar tycka det känns lika ljuvligt som jag tycker att det ser ut att kännas. Älskade barn!

I lördags kom mina kära föräldrar hit och vaktade de älskade knoddarna medan jag tog med mig mina fyrbenta damer ut på tur. Det är så härligt att komma ut i naturen med mina vackra flickor. Saga är pigg och explosiv och jag gläder mig åt varenda sekund jag kan sitta på hennes rygg. Jag gruvar mig så till den dag då hon börjar kännas gammal. Förhoppningsvis dröjer det så pass länge än att barnen hunnit bli lite större så att jag har bättre möjligheter att hålla igång henne. Vill verkligen inte att hon ska stelna till och bli förverkad i förtid bara för att jag inte har tid att motionera kontinuerligt. En gammal hästs största fara är vila. Då stelnar de gärna till och tappar snabbt muskler. Muskler och mjukhet som det är svårt att få tillbaka. Suck! Önskar att jag kunde dra av tio år på min vackra dams ålder.

Försökte under senaste ridturen att knäppa kort med mobilen där båda brudarna syntes i bild. Det var lättare sagt än gjort, kan jag säga. Hunden fick plötsligt för sig att hon skulle gå bakom hästens rumpa och dessutom var mobilen inte riktigt med på noterna och hängde sig till slut. Det blev inte bättre än att den tog ett mörkt kort på insidan av min ficka. Nåja, denna bild lyckades jag få till i alla fall innan fick-kortet togs.

På söndagen drog fem glada mammor med åtta ännu gladare barn till församlingshemmet. Väl där släppte vi lös de vilda små för att rasa av sig bland kuddar och i bollhavet.
"On my signal, unleash hell!" - ungefär... (De som sett filmen Gladiator kanske känner igen det där.)

Närå... Men stundtals var ljudnivån av den kalibern att vi mammor bara tittade på varann genom oljudet utan att ens försöka kommunicera. Fika försökte vi oss dock på med hedern i behåll. Det gick väl sådär, men det var väl bara vad vi räknat med. Alltid är det nån saftmugg som tippar över ända och nån kaffeskvätt som hamnar på ställen där kaffeskvättar helst inte ska vara. Lika glada var vi ändå och kände oss härligt nöjda när lekstunden var över. Skönt med, av lek, uttröttade barn och skönt för trötta mammor att kunna slappna av med alla ungar på ett ställe där det inte finns nåt som de kan förstöra. (Slappna av är väl i och för sig inte riktigt rätt ord i sammanhanget, för som småbarnsförälder slappnar man väl sällan av när barnen är med, i synnerhet inte när de leker med andra barn, alltid finns det nåt som måste bevakas och styras upp.)

Nytt år nya möjligheter

2011-01-08T10:45:00.003+01:00

Jihopp, så var det 2011 då… Och jag som ännu inte vant mig vid att skriva 2010. Hur ska det HÄR gå??? Åren har börjat gå så himla fort att jag inte riktigt hinner med längre. Vips så har ett år till lagts till handlingarna och jag har (hua) blivit ett år äldre. Vilken tur, ändå, att man inte är äldre än man gör sig, vilket automatiskt innebär att jag fyller 25 år i år IGEN!

Nyår firade vi på Dalavägen tillsammans med familjen Engberg/Nordström. Gulligaste grabbarna Kalle och Axel lekte hela kvällen lång men orkade inte vara vakna ända till tolv utan kröp ihop tillsammans i Kalles säng och somnade ihopkurade under samma täcke. Gulligt som bara den! Vi vuxna spelade Guitar Hero tills vi, fyrkantiga i ögonen, såg konstiga syner på fondtapeten. Roligt som tusan, och nog jävlar i mig måste jag ha varit rockstjärna i ett tidigare liv?!

När det nya året tog över efter det gamla gick vi ut och skålade i bubbel. Tände några tomtebloss och skickade upp brinnande Khom Loy i luften. Ett mycket bättre alternativ till smällare och raketer! Emma-hund som är skotträdd klarade själva midnattssmällandet bra då hon fick följa med ut och jag trixade lite lydnad med henne. Med annat att fokusera på verkar hon glömma bort att bekymra sig över smällarna. Men när vi gick in igen och några eftersläntrande smällare fyrades av så började hon skallra tänder, flåsa och darra. Stackars!

Hemmavid hade hästarna fått vara inne ända sedan eftermiddan nån gång, med lyset och radion på och förtäckta fönster. När jag släppte ut de igen, efter att vi kommit hem från kalaset, var de trots detta storögda och högnackade. Tor hade bajsat överallt i sin box och inte ätit många strån av sitt hö och knep med rumpan som den värsta Susanne Lanefeldt. Garlic ser ju alltid, av någon märklig anledning, lite lätt panikslagen ut i ögonen men lite extra ändå på nyårsnatten. Saga är en cool dam som aldrig riktigt skulle erkänna ifall hon var rädd.

På lördagen bäddade jag ner båda mina vackra barn i sparklådan och tog med de och Emma på en liten härlig sparktur.

God fortsättning på det nya året! Må det bli ett år fyllt av glädje!

Julen är över

2010-12-31T11:07:00.002+01:00

Ja hej och hå, och så var julen över för denna gång. Nu återstår bara att äta upp kvarvarande julmat och julgodis. Och att "leka" med klapparna naturligtvis...
Helgen gick fort och, hör och häpna, mina värsta farhågor besannades faktiskt inte! Vi klädde granen under ordnade former och slog in julklapparna fint med rosetter och vi till och med hann med att plita ned lite rim på klapparna.

Pelletsbrännaren skötte sig med den äran och snön valde att spara sitt ymniga "kräkande" till annandan.

Dessvärre frös kallvattnet till badrummet på julaftonen så att duscha i enbart hetvatten på julafton var inte att tänka på. Och, eftersom det var så förbaskat kallt, så pajade startmotorn på Tobbes buss då han på julaftonens morgon skulle försöka starta den för att åka och hjälpa grannen vars bil heller inte ville starta. Det är ju tur att vi har en pålitlig gammal Skoda i familjen som vi kan förlita oss på. Lite rostig är hon, och låter illa. Men hon startar snällt och ångar oförtrutet vidare.

Pga tidsbrist och eftersom det varit så infernaliskt kallt har jag inte, förrän igår, ridit en endaste millimeter de senaste veckorna. Typiskt! Jag som varit ledig och allt. Hundrackaren har heller inte varit ute många minuter i taget. Dan före julafton vägrade hon helt enkelt att bajsa alls för det var så satans kallt. Pinkade gjorde hon bara för att jag tvingade ut henne under något som i det närmaste skulle kunna kallas som mordhot! Och då hade jag bylsat på henne både en långärmad polotröja och fodrat täcke. Pjoskmaja!

På annandan snöade det på alla betänkliga och obetänkliga ledder och att Tobbe skottade gårdsplanen syntes inte ens senare på eftermiddan. När jag gick ut till hönsen hade jag snö ända upp under armhålorna. Nog för att jag är kort men ÄNDÅ!

Denna vecka har jag gästspelat lite på jobbet i två dar innan jag tog lite ledigt igen. Igår hann jag ta en ridtur i djup snö och idag är det dags igen. Emma-hund ska följa med så att hon är lagom trött och loj till kvällens nyårsfirande.

Och bara för att det känns så skönt att veta att man inte är ensam i denna värld om att vara en stressad, argsint och eldsprutande drake till småbarnsmamma så måste jag tipsa er att läsa om Emmas julförberedelser! Enjoy!

Merry fucking Christmas!

2010-12-14T22:08:00.005+01:00

Det är mycket nu…

Det lackar obönhörligen mot jul, vare sig man känner sig redo eller ej. Och jag kan krasst konstatera, i år igen, att jag har arslet fullt för att hinna "klart" till jul. Fast vad är det egentligen jag behöver bli klar med?? Att julklapparna måste vara klara till jul är ju givet. Likaså maten. Men städa, är det så himla viktigt egentligen? Och pynta? Pyntet ska ju snart tas bort i alla fall..

Ja, det är säkert mycket jag skulle kunna skippa men vad tusan, jag VILL ju så mycket! Jag VILL att här ska vara välstädat och vackert och stämningsfullt julpyntat så att vi kvällen före julafton kan pusta ut och känna lugnet breda ut sig samtidigt som vi, hela familjen, förnöjt beundrar vår vackert dekorerade julgran. VILL ha glögg- och pepparkaksdoft i hela huset, lugn fridfull julmusik i bakgrunden, snälla rena och välklädda barn fulla av förväntan. Glädje, ro i kropp och själ och julmys.

Men antar att det blir som vanligt:

Granen kläs under panikartade former (och jag håller tummarna HÅRT att julgransbelysningen fungerar som den ska) medans julklapparna får sin sista "smörjelse" med julklappsapapper som får lappas ihop eftersom vi, som vanligt, har gjort av med mer papper än beräknat. Skinkan griljeras i all hast, det blir senapsstänk i halva köket och en liten (brännhet) smakbit av skinkan hinner slinka ned innan julklapssinslagandet och julgransklädantet återupptas. Barnen vänder upp och ned på leklådan så leksaker sprids över hela huset så även i den nypyntade granen och i hundens bädd vars ägare bajsnödigt pockar på uppmärksamhet för som VANLIGT har ingen tid att ge henne hennes välbehövliga motion. Pelletsbrännaren kommer med all säkerhet att jävlas lite extra, julen till ära, och förmodligen RASAR snön ner från himlen så att även snöskottning måste trängas in på kvällens, redan knökfulla, agenda.

Alltför sent ramlar vi hålögda i säng men vrider oss av sömnlöshet samtidigt som hjärnan registrerar allt som ska göras nästföljande dag.

Innan - det - är - FÖR - SENT!

GOD JUL ALLIHOP!!

I morrn åker jag dessutom till Stockholm på jobbresa. (Vilket i ärlighetens namn är mest skönt. Jag får sova ostört, slipper städa och laga mat och får smörja kråset med hotellfrukost!)

Till helgen ska jag till Sundsvall med bästa brudarna för att varva ned och mysa lite på hotell. Jag längtar! Ska bli SÅ skönt att komma ifrån alla måsten ett litet tag och bara vara. Äta gott, dricka gott och diskutera livets väsentligheter i det oändliga. Så där som bara riktigt goda vänner kan göra. En välbehövlig paus i vardagens stressiga tillvaro gör gott för själen. Nästa vecka är jag utvilad och full av energi igen.

OCH alldeles alldeles snart hästarnas eluppvärmda vattenbalja klar! Den som ska bespara mig åtskilliga gråa hår då jag vet att hästkrakarna kommer ha tillgång till ofruset vatten hela dagen och hela natten. Tack Tobbe för den tidiga julklappen!

Som en Saga

2010-12-13T14:21:00.005+01:00

Oj, nu var det länge sen! Det är tyvärr inte helt lätt att få ihop tid till bloggandet just nu. Jobb, barn, djur, hem allt ska få sin lilla tid och... ja... tid har jag ont om...

Nåväl, i helgen passade jag på att rida rejält både på lördag och söndag. På lördagen tassade jag upp ur sängen tidigt, tidigt. Alla andra sov. Efter en snabb frukost tog jag med mig mina fyrbenta damer ut på en runda i snöigt vinterlandskap. Det hade ännu inte ljusnat riktigt och det var otroligt mysigt när vi hittade en skogsbilväg som var helt otrampad i den vita snön. Hur mysigt som helst!

Sagan var bra på G, men eftersom hon vilat några dagar var hon spretig och stretig. Slängde med huvudet och spjärnade med tungan (och stundom hela huvudet, stretmajan där...) Efter att ha jobbat med lite övergångar lugnade hon sig dock och började lyssna. Efter en stund kändes vi väldigt samspelta och jag behövde inte anstränga mig mycket för att hon skulle förstå vad jag ville. Vi övade också på att stå stilla, vilket är en nyttig övning både för hund och häst. Saga-tanten vill gärna framååååt hela tiden och Emma-vovve blir helt konfys när vi helt plötsligt bara står stilla.

Tyvärr fick Emma-hund kramp i sina bakben när vi väl kommit hem. Förmodligen berodde det på att hon fick gå i relativt djup snö hela tiden. Efter en stund gick det i alla fall över och vi får väl passa oss lite för djup snö i fortsättningen.

På söndagen var det betydligt kallare ute och jag trodde nästan ett tag att nästippen skulle ramla bort. Men efter lite trav blev jag varm i kläderna igen.

Denna dag var Saga betydligt mer följsam och mjuk och det behövdes inte mycket jobb innan vi var så där härligt samspelta igen. Eftersom vi lämnat flamsiga Emma-hund hemma kunde vi koncentrera oss på galoppfattningar. Några stycken på raken går bra men sen vill min svarta madam förekomma mig och så snart jag bara vrider en aning på bäckenet så börjar hon galoppera på stället. Då slängde jag in lite skolor mellan galoppfattningarna och när vi till slut fick till en hyfsad galoppsluta åt höger då avslutade vi dagens övningar och jag log nog hela vägen hem. Att jag tycker att min häst är bäst, är väl ingen nyhet, men i söndags var hon världsbäst!! Inte kan man tro att hon är 20 år inte!

Så här frostig var hon i sitt skägg efter söndagens ridtur.
Ikväll har jag varit på dagis och tittat på mina telningar när de lussat. Söta som socker var de båda två. Axel i tomtedräkt med Gällivare-häng och Ida i en två nummer för liten pepparkaksgubbedräkt.
Tobbe jobbar kväll och missade det hela. Men tur för mig så följde barnas farmor var med. För hade inte hon varit med hade jag nog inte fått med mig lika många ungar hem som jag kom dit med...

För två år sen på lucia gjorde vi det här.

Mirakulöst

2010-11-25T20:42:00.006+01:00

Ett mirakel har skett!!

Pelletsbrännaren har gått och gått och gått i flera dagar! HELT otroligt!

I förrgår stannade jag den för att kunna sota ur så att den inte skulle stanna "när man minst anade det"… Skulle jag aldrig gjort... För sen dess har den inte gått nåt vidare…

Tror faktiskt att den har ett eget liv den där. Och att den verkligen skiftar rejält i humör, för ibland går den som en klocka och när den gjort det ett tag tröttnar den på det och börjar lägga av lite nu och då. Den använder sig av olika bortförklaringar varje gång. "Tändfel" och "bränslefel" är anledningar som åberopas titt som tätt. Lymla latmask!

Veckan utan husbonn i huset har gått förvånansvärt bra. Men det är mycket tack vare Tobbes mamma som kommit två kvällar denna vecka för att ta hand om barnen när jag donat med hästar och höns och lite annat "utegöra". Tack och tack kära svärmor! Dessutom har hon fixat så att Axel fått sin vildvuxna kalufs friserad.

Måste dock säga att jag är djupt imponerad av de föräldrar som är helt ensamstående med barn och dessutom jobbar 100 %. Hur fan pallar de??? Hur fasen hinner de med allt??? Själv tycker jag att de veckor när jag jobbar fulltid är knökfulla med saker att göra. Inte många minuter man har tillgodo för att umgås och kramas med sina barn. Hemma efter jobb och dagishämtning vid fem. Laga mat, äta mat, plocka undan efter mat och sen är det jäklar i mig inte lång tid kvar av kvällen innan barna måste hoppa i säng.

Nåväl, nu är Tobbe hemma igen för denna gång, och efter att ha blivit bjuden av honom på en utsökt middag här hemma, drog jag till skogs med vackraste Saga-flickan. Hur härligt som helst trots snöyran. I helgen ska jag rida mera!! Och dessutom äta gott med mina bästa brudar! Och gå på Mustasch! Tjohoooo!